"Du duger inte som du är, men fint att du är glad ändå"

Har förstått att Blondinbella la ut en bild på sig själv på när hon stod på stranden i bikini och fick helt galet mycket kommentarer som tydligen hyllar henne för att det är så himla MODIGT att lägga upp en bikinibild trots att hon inte är pinnsmal.

Man ba URSÄKTA???

Tänk om killar skulle försöka "peppa" varann på samma sätt när de såg semesterbilder på varann? "Ni såg ut att ha det skitbra där borta! Men du, strongt att gå i badshorts på stranden mannen! Stå på dig, alla kroppar ser olika ut! Du är så himla bra förebild för unga killar eftersom du vågar visa hur en ÄKTA MANSKROPP ser ut! Tjejer gillar faktiskt bara NATURLIGA killar! You go guyfirend! Guypower!!!!!"

Ej troligt, fast tjejer matas hela tiden med sånt där i typ tjejtidningar, gör om mig-program, bloggar och dylikt. Allt de där kommentarerna förmedlar är att man måste se ut på ett visst sätt för att få visa sig och att kroppen och utseendet alltid är vad som har störst betydelse i alla sammanhang. Du ska älska dig själv, men så här ska du vara och se ut för att förtjäna det! Det är insidan som räknas men här har du hundra sidor av ätstörningsbeteenden som kan ge dig ett lyckligare liv och bättre självkänsla.

Alltså nej, det är fan inte modigt att trivas i sin kropp, det är allas förbannade rättighet?? Accepterar du tänket att du måste se ut på ett visst sätt för att få trivas med dig själv är du däremot modig, för då går du medvetet en mycket jobbig och kanske till och med livsfarlig framtid till mötes.


Är jag modig nu???

Det här med "hen"

Istället för att säga hon eller han kan man ju nu för tiden säga hen. Det gör folk väldigt upprörda. Jag är ganska fascinerad över vilka känslor detta ynkliga lilla pronomen river upp. Det är liksom ett ORD? Gillar man det inte så är det ju fullt möjligt att inte använda det.

Jag är till exempel inte något stort fan av ordet "avhängigt". Jag är inte helt säker på vad det betyder och det får mig att tänka på hängbröst? Men jag går inte direkt omkring och debatterar mot folk som envisas med att använda det.

Om jag nu ska ta ställning för eller emot ordet hen så känner jag mig kluven. Jag tycker att idén med en könslös benämning på människor är väldigt god. Det är inte alltid så himla viktigt att veta om det är en kvinna eller man som man snackar om, och ibland har man ju faktiskt ingen aning. För mig är det inte alls så viktigt att ständigt dela in allt i manligt eller kvinnligt, tvärtom!

Dock har jag väldigt svårt att se mig själv använda ordet hen.
Det enda jag kan tänka på när jag hör det är en höna.

They call me quiet girl, but I'm a riot

En uppmaning jag fått höra hela livet är att jag "Måste ta mer plats!" och jag skojar inte när jag säger att jag kommer kräkas på nästa person som säger så till mig.

Lärare, praktikhandledare, fritidsledare, sjuksköterskor, innebandytränare osvosvosv, fanns nog ingen vuxen som INTE använde den förbannade frasen under min uppväxt?

Man ba okej, ta mer plats, vilken fin och konkret feedback! Varför har ingen sagt det förr??? Äntligen kan jag sluta vara blyg och osäker och istället skutta ut i världen som en fulländad liten individ! :)))))))))

Jag vet fortfarande inte helt och fullt vad detta obligatoriska platstagande innebär eller hur det genomförs rent praktiskt. Allt jag vet är att ingen jävel ska komma och tvinga mig att ta någon plats jag inte ens vill ha?

Böcker gör dig inte smart

När man pluggar kan det nog vara väldigt lätt att fastna i tanken att ju mer litteratur man läser och ju högre betyg man får desto bättre kommer man klara sig sen. Personligen kan jag inte köpa det över huvud taget.

Jag lovade mig själv i samma stund som jag gick ut gymnasiet och vinkade hejdå till halvkassa lärare och begränsande kursupplägg att jag aldrig ska lägga ner någon tid, möda eller energi på att tvinga mig själv att sitta och nöta in saker igen. Jag kan lära mig ändå och det känns sjukt orättvist om det jag kan inte är lika mycket värt som det någon annan kan bara för att jag har lärt mig det på ett annat sätt.

Nu är det ju inte så att jag aldrig läser litteratur. Men det gäller att komma ihåg att alla är olika och tar till sig kunskap på olika sätt. Det är alltså inte böckerna i sig som gör dig smart, så ge dem inte mer cred än de förtjänar. Även apor kan lära sig saker utantill liksom. Jag skulle kunna lära en tolvåring att rabbla upp de viktigaste risk- och skyddsfaktorerna kring kriminalitet, de olika stadierna i krisprocessen eller de utmärkande dragen för vilken nedrans teori som helst. Men skulle jag för den sakens skull vilja gå till en kurator som är tolv år gammal?

Ne.

Blygsamhet

Jag har alltid tyckt att det är skämmigt att prata om mina drömmar, framtidsmål eller typ ens vad jag vill just för stunden. Helt sjukt men när jag började plugga ville jag inte ens prata med folk om min ubtildning, för då började de ju alltid fråga vad jag vill bli. Vem är jag att vilja saker eller tro att jag kan bli nåt över huvud taget liksom?

Nu känner jag att allt sånt där bara måste ut ur mitt system helt och hållet. Jag är less på att tona ner mig själv och mina förhoppningar när det egentligen inte finns nån bättre känsla än att verkligen brinna för något. Jag vill så sjukt många saker så sjukt mycket och inget jävla jantelagstänkande ska hålla mig tillbaka eller släcka min ambition.

Ogillar verkligen mentaliteten att det inte är lönt att ha förhoppningar eftersom man ändå bara kommer bli besviken. Att ju mindre man vill saker desto lättare blir det när allt skiter sig. Att intala sig att inget egentligen betyder så himla mycket för en, som om man på något sätt vinner på att skydda sig mot besvikelser.

Blir jag aldrig besviken eller misslyckas så har jag svikit mig själv helt genom att inte ens prova.

RSS 2.0