Hej stalkers! :))

Jag ser allt på statistiken att ni är kvar trots obefintlig uppdatering! Och vet ni vad??? 
Det har hänt!
Jag har fått ett sug att börja blogga igen!!
Wihoooooo.
 
Men jag kände att jag ville starta helt på nytt, därför hittar ni mig från och med nu här: 
 
http://andrasandra.blogg.se
 
VI SEEEEEEES!

Hur kan det någonsin vara konstruktivt att tysta ner någon?

Här har det varit dött ett tag. Men nu ni! Det här omdebatterade inlägget av Anitha Schulman och liknande twitterinlägg av Calle Schulman var vad som krävdes för att jag skulle sätta mig och blogga igen. 
 
Det hela handlar om en intervju där Margret Attladottir i en fråga svarar på varför hon engagerar sig för kvinnofrågor, och som exempel tar upp att nyligen när hon gick en sträcka på ca 200 meter så ropade hela fem män nedsättande saker efter henne. Calle ställer sig på sin twitter starkt kritisk till detta uttalande och Anitha bestämmer sig för att gå till botten med det i sin blogg. Hon ifrågasätter huruvida männen verkligen inte stod i en klunga, om de verkligen var just fem stycken, hur det kom sig att de ropade efter henne på en så pass städad gata och hur det kommer sig att män inte brukar ropa saker efter henne. Hon och Calle drar båda slutsatsen att så kan det ju faktiskt inte ha gått till, historien måste vara, omg, KRYDDAD.
 
DET är alltså vad de väljer att fokusera på. DEN EXAKTA SANNINGEN bakom historien. Inte vad historien försöker illustrera, inte problemet den är ämnad att lyfta, utan de kräver att få DE EXAKTA DETALJERNA. Anitha och Calle menar nämligen att om man kryddar historier såhär så bidrar man bara till att skapa en klyfta mellan kvinnor och män.
 
Exakt så här ser jag ut när jag skriver detta.
 
 
Jag skulle vilja påstå att om det är något som skapar klyftor mellan människor så är det när man inte riktigt kan prata om saker. Tabun. Och vad händer när tjejer som berättar om obehagliga saker de varit med om ständigt ifrågasätts? Jo, då bildas just TABUN.
 
Personligen tycker jag det känns ganska påtagligt att sånt här är något man inte borde prata om såvida man inte har väldigt mycket kött på benen och konkreta bevis. Det känns inte helt okej att till exempel prata om att killar beter sig obehagligt mot en ibland. Det är inte för att jag själv tycker att ämnet i sig är jobbigt eller fel, utan för att jag känner motståndet hos omgivningen och för att attityder som den i Anithas och Calles inlägg är allt annat än ovanliga. Även om man inte smutskastar någon enskild person är det enligt den allmänna uppfattningen lite fel att ens röra sig bland såna ämnen. Men om man inte kan prata om saken allmänt, hur ska man då kunna prata om saken när det verkligen har hänt något jätteobehagligt? När man verkligen inte orkar ta risken att någon ifrågasätter en?
 
Om vi skulle lyckas ändra klimatet, sluta ifrågasätta detaljer och istället fokusera på det som egentligen är viktigt tror jag inte alls det skulle göra klyftan mellan kvinnor och män större. Tvärtom tror jag tror att det skulle skapa en större förståelse mellan könen och mellan människor över huvud taget. Hur ska till exempel föreställningar om att killar är svin kunna ändras om man inte öppet kan gå till botten med problemet? Hur ska vi kunna undvika att påverkas av normer som att killar inte kan kontrollera sina drifter och att tjejer alltid bör vara tillgängliga för blickar och kommentarer om vi inte reflekterar över dem? Hur ska både tjejer och killar som utsatts för övergrepp över huvud taget förstå att det är just övergrepp om det inte går att sätta ord på? Hur kan det någonsin vara konstruktivt att tysta ner någon?
 
Mer öppen dialog och mindre ifrågasättande av enskilda individer, tack.

Fega jävel

När du började följa efter mig försökte jag låta bli att öka takten eller verka orolig. Jag ville inte att du skulle tro att jag trodde du var en våldtäktsman. Jag ville inte att du skulle känna dig illa till mods.
 
Kan du föreställa dig att jag tänkte något över huvud taget? Att jag kände något? Eller gjorde mitt långa hår, mina klackar och min totala avsaknad av egen penis att du inte kunde se mig som en tänkande eller kännande individ?
 
Du förstår nog inte vad jag försöker beskriva, för i dina ögon är jag en sak. I din värld går din vilja föra min eventuella rädsla och ångest. I din värld försökte du väl bara ta det du hade rätt till. Du blev kanske lite irriterad när det sket sig, eller så nöjde du dig med kicken av att se rädslan i mina ögon och att för några sekunder veta att du kunde ha gjort precis vad du ville.
 
Jag önskar att du visste hur det känns att förbereda sig på att slåss för sitt liv när man vet att man egentligen inte har en chans. Hur det känns att förbereda sig på att tvingas försvara det ingen har rätt att ta, varje gång man går utanför dörren på kvällen.
 
Men du vet hur det känns att vara maktlös, eller hur? Varför skulle du annars vänta tills ingen annan var i närheten och attackera bakifrån i mörkret? Varför skulle du annars fly som en hund med svansen mellan benen när det inte gick så lätt som du hade trott?
 
Du förstår inte vad jag försöker beskriva, för i dina ögon är jag ett medel för att nå ditt mål. Du behövde en docka som kunde ta över din vanmakt, men det blev inte så.
 
Du hade makten i några sekunder.
Jag kommer bära på vanmakten i månader, kanske år.
Och du kommer vara samma fega, maktlösa svin ända tills du står rak i ryggen, ser mig i ögonen, förstår den fulla innebörden av vad du gjort och ber mig om förlåtelse.
 
Jag vet att det aldrig kommer hända och för det tycker jag synd om dig, äckliga jävla kräk.

My shadow days are over now


Att ta kort på mat

Nu förtiden dokumenterar ju folk ofta sin mat. Jag kan förstå varför. Det känns liksom synd på nåt sätt att nånting så gott och väldoftande inom kort ska förvandlas till nånting så äckligt och stinkande. Tyvärr kan jag verkligen inte ta kort på mat så att det ser gott ut??

Romantisk middag med köttbitar omgivna med spraygrädde och lite öronvax?

Här försökte jag få till en stämning av mysighet och ja, VARDAGSLYX. Arrangerade godiset och hade mig så att allt skulle rymmas i bild. Jag dör lite inombords bara av tanken.


Räkmackan ser väl helt ok ut, men den halvtuggade och mosade dammsugaren i bakgrunden.......?


Mjukglass to go, toppad med lite urin.


Okej.
Det här är faktiskt en bajshög.

Livet genom en mobilkamera

Nu har jag skitit i denna blogg ett bra tag. Varför? För att det är min förbannade rätt - Därför!!!!!!!!! :)

Vågar ej kolla på statistiken för om ni fortfarande kollar in här efter månader av inaktivitet kommer jag inte att veta om jag ska känna mig stalkad eller skitnöjd?

Här kommer en snabb sammanfattning av de senaste månaderna:

Ni vet ju hur fruntimmer är..............

Behöver eventuellt finslipa min intellektuella pose litegrann.
Så ni förstår att jag försöker se smart ut och ej känner en dålig lukt? I alla fall:

Folk påstår ofta att på arbetsplatser där det finns mest kvinnor förekommer det även mest skitsnack. Eller det är liksom inte ens ett påstående, folk säger det som om det vore en självklarhet. En naturlag?

För på ställen där män jobbar är ju alla så himla RAKA och ÄRLIGA. Karlar pratar ej bakom ryggen på varann, de säger saker face to face.

Jag har alltid haft lite svårt för såna argument. Det beror helt enkelt på att jag har problem med att se logiken i detta. För om vi nu ska utgå från att kvinnor är på ett visst sätt och män på ett annat, då brukar det ju i andra sammanhang pratas om att kvinnor är de som är mer empatiska och omsorgsfulla och gärna pratar känslor. Men det är tydligen ett undantag när vi samlas på samma arbetsplats, då förvandlas vi plötsligt till illvilliga och socialt inkompetenta skvallerkärringar?

Män däremot, som i andra sammanhang benäms som oförmögna och/eller ovilliga att uttrycka sina känslor utan helst löser problem genom att ett härligt uppfriskande litet slagsmål... De förvandlas på arbetsplatsen till så pass öppna och ärliga masters of communication att de löser konflikter omedelbart?

Vad har jag missat i detta pussel? Nåt måste det ju vara?
ELLER är det helt enkelt så att denna myt bygger på gamla unkna föreställningar om könen som i själva verket inte har så mycket alls med verkligheten att göra? Föreställningar om att män är effektiva och rationella, medan kvinnor är emotionella och därför irationella? Något som bottnar i åsikten att kvinnor inte hör hemma på en arbetsplats där de faktiskt kan tjäna pengar och ve och kval: KANSKE RÅKA FÅ INFLYTANDE?

You tell me. Personligen känner jag att såna värderingar borde förpassas tillbaka till stenåldern där de hör hemma.

Bara småsaker

Denna blogg är så fin. Satt och läste igenom HELA igår och bara log som ett fån.

Nu kommer jag att låta som en enda stor klyscha, och det är fritt fram att kräkas.... Men att praktisera på ett sjukhus och träffa människor som är svårt sjuka har verkligen fått mig att inse hur otroligt viktigt det är att låta det fina och goda i livet ta minst lika stor plats som det jobbiga. Det låter så självklart och man har hört det tusen gånger förr, men jag tror inte att jag riktigt insett vad som menas med det förrän nu. Man kan inte styra hur man känner eller vad som händer en, men man KAN styra vad man väljer att fokusera på.

Frågan "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" dyker ofta upp nu för tiden.
Jag tycker att den faktiskt svarar på sig själv eftersom den antyder att lycka enbart är beroende av yttre faktorer, alltså hur vi har det. Tänker man så är det inte konstigt om man mår dåligt, för vi kan ALLTID få det bättre. Vi kan alltid jobba hårdare, tjäna mer pengar, bli duktigare, trevligare, snyggare. Men inget av detta är ju egentligen kärnan när det kommer till vårt mående.

Jag tror att vi ser för mycket på ångest och oro som symptom som går att bota. Som något sjukt vi inte borde känna, något vi kan ta bort genom att ta kontroll över det. Som om lycka vore samma sak som frånvaron av ångest eller nedstämdhet. Men vad är egentligen psykisk hälsa? Är det friskt att bara känna vissa saker? Går det att välja ut vissa känslor och bli fri från andra?

Nej, det tror jag verkligen inte. Men att fokusera på det som är underbart i livet är inte samma sak som att förneka att det är skit ibland.
Det var dagens lektion från Hobbyfilosofen_89.


Det finns inga riktiga män och framförallt inga låtsasmän

Ett till självmotsägande budskap jag stör mig sjukt mycket på:
Såhär ser jag på saken: Om våld i någon form ingår i den manliga normen så kommer kvinnor i slutändan att drabbas av det. Ses det som macho att slåss och bete sig agressivt så kommer tjejer och barn att bli slagna och kontrollerade. Det spelar ingen roll hur socialt oaccepterat just kvinnomisshandel är, om man lär sig att handskas med problem genom att använda våld istället för att kommunicera så är det så man kommer att handskas med problem i trängda situationer genom hela livet.

Nu säger jag ju självklart inte att alla män som slagits även kommer att slå en tjej, men jag är övertygad om att det finns en koppling mellan såna här föreställningar om vad en riktig man är och mäns våld mot kvinnor. Bara uttrycket RIKTIGA MÄN i sig är ju liksom problematiskt. Varför ens indikera att det finns någon sorts låtsasmän? Män borde över huvud taget inte behöva bevisa något, inte behöva försvara någon påtvingad roll. Vettiga män är sig själva oavsett om det råkar bryta mot någon skum manlig kod som i förlängningen bara leder till ojämlikhet och misshandlade fruar.

Bara keep it real helt enkelt. För jag tror att väldigt väldigt få människor är agressiva misshandlande våldsbenägna idioter av naturen, penis eller ej.

Ängslig tjej

HAHA okej jag klarar verkligen inte av att låta de där hemska bilderna vara längst upp.

Så... Jag antar att vad jag vill säga är nu ska jag iväg och big brother-hänga och VIPS råkade kameran slinka upp framför spegeln och HIHIHI jag råkade bara se ut såhär???? GILLA!! BEKRÄFTA MIG!!! :)))



ADJÖ.

Ridiculously unphotogenic girl

Alla lägger jämt upp så sjukt snygga bilder på sig själva nu för tiden. Typ, "nu ska jag iväg och äta middag och VIPS råkade kameran slinka upp framför spegeln och HIHIHI jag råkade bara se ut såhär???? GILLA!! BEKRÄFTA MIG!!! :)))"

Nu kanske jag låter bitter, men herregud nej. Blir ju också sjukt bra på bilder jämt! Är bara för cool för att hålla på och posta dem hela tiden.

Smiling with my eyes, som Tyra Banks hade sagt.

Well what the hell, I'm gonna let it happen to me


I'm on the right track baby I was born this way

Praktiken. Jag har som alltid haft nån inbillning om att den skulle vara ett sätt att omsätta all teori man präntat in under två år till just... praktik.

FEL.
Praktiken är inget annat än en tokeffektiv hybrisdödare.

Jag har ALDRIG känt mig så ung, oerfaren och okunnig som nu. Inte ens när jag var typ fyra år kände jag mig såhär n00big? (använde jag just det ordet???? what??)

Det kanske är ett tecken på mognad att inse sina begränsningar. Hur kass och värdelös jag än känner mig har jag hur som helst kommit fram till en annan insikt också: Det ÄR verkligen det här jag vill hålla på med.

Har aldrig förr känt den känslan, men nu mitt i all påtvingad ödmjukhet bara infann den sig pang bom. Inte så att jag varit så värst osäker på utbildningen, den har alltid känts rätt. Men det här går djupare. Vet inte hur jag ska beskriva det. Det är bara så jäkulskt fint att jag inte riktigt vet om jag ska gråta en skvätt eller bara rycka på axlarna eftersom det känns så självklart.

Hej jag heter Sandra och jag är snart socionom!

Instagram

Har alltid hatat instagram och tyckt att folk överanvänder det. Tills jag insåg att det finns även för android nu, då vart det ganska mysigt helt plötsligt. Följ mig vettja! Använder det gamla HEDerliga namnet sandrahed även där.

PERSPEKTIV, människor!?

Jag får alldeles ont i magen när folk envisas med att lägga ut bilder på anorektiska tjejer och gång på gång kommentera hur fult det är. Kanske menar de väl. Men i mina ögon är detta ungefär lika sympatiskt som att lägga ut en bild på en cancersjuk som är mitt i sin behandling och skriva nåt i stil med "Flintskalligt är asfult!!!".


Det finns så många olika sätt att vara snygg på, alla gillar olika, det ena utesluter inte det andra osv. Men när någon lider av en faktiskt livshotande sjukdom ser jag det inte bara som riktigt osmakligt att påpeka huruvida man finner personen attraktiv eller ej, utan framförallt är det totalt irrelevant?

Tror man att detta ska hjälpa personer med ätstörningar så anser jag att man inte fattat ett skit. På vilket sätt förväntar man sig kunna bota en sjuklig fixering vid vikt och utseende genom att fokusera ÄNNU mer på just vikt och utseende? Och betona att det är just vad killar vill ha (för alla killar tänker ju exakt likadant och föredrar precis samma kroppstyp, eller......?) som är det viktiga i sammanhanget.

Nä, detta kan jag verkligen inte förstå.

Bästa aprilskämtet

Så gammalt och så gjort men så sjukt kul. Vi spenderade gårdagen med att high fiva varann för varje ny like och kommentar.

Vad är det för ord jag söker? Eh, jo just det. Moget.


Att ensamskratta

Sitter i detta nu på bussen på väg hem till gamla hederliga Skellefteå. Ser egentligen Schulman Show men blev tvungen att ta en paus på grund av en skrattattack av helt sjuka propotioner. Okej att sitta och fnissa lite i min ensamhet, det kan jag väl göra, men detta var ingen fnissning, detta var ligga-på-golvet-och-inte-kunna-andas-utan-bara-grina-och-kissa-ner-sig-skratt. Inte ok.

Så jag försökte ganska länge att hålla det inom mig. Vilket resulterade i väldigt suspekta grymtningar, hyperventilerande och tårar. Tjejen i sätet framför har vänt sig om och kollat misstänksamt och förbryllat på mig flera gånger. Jag skäms som ett as, men kan samtidigt inte sluta skratta. VAD ÄR DET MED MIG???

Vad var det då som var så himla kul?
Det var Leif GW:s bisarra grymtning i inledningen till ett avsnitt av Veckans Brott. Han är liksom inte ens i fokus, men man hör genom intromusiken hur han liksom sitter och mullrar. Ironiskt nog låter det väldigt likt ljuden jag gav ifrån mig när jag försökte kväva skrattet.

Leif GW vid en trädstam.

Hej! Jag lever!

Nu har jag varit förkyld som ett anus i två veckor. Har försökt vila och sova massor, men det hjälper inte? Så idag drog jag helt sonika på mig löpskorna och sprang utav bara fan.
SÅÅ FRUKTANSVÄRT SKÖÖÖÖNT.

Döm om min förvåning när jag innan löprundan fann mig själv framför spegeln, tagandes mobil-i-spegel-bilder?? Den där förkylningen har nog satt sig på hjärnan. VEM ÄÄÄÄÄÄÄÄR JAG??

Visste som inte vad jag skulle göra av min ena hand....

...så jag ba Live long and prosper. (Är man inte problemlösare så säg.)

Lyckan över lite potatissoppa

Igår var jag så sjuk att jag inte åt en tugga av något. Fatta då lyckan av att få i sig nåt igen. Första tuggan, jag svär att jag hörde himlakörer sjunga halleluja. Kan till och med ha fällt en liten tår.
Denna kräkliknande fattigsoppa kan vara det godaste jag ätit i hela mitt liv.


Olika hår, men samma talibaner

Att det år 2012 kan uppstå en stor debatt för att en kvinna viftar med en hårig armhåla i teve gör mig bara alldeles matt. Vilken jävla icke-diskussion. HUR kan lite hår uppröra folk så de startar en facebookgrupp och hatar ihjäl sig på en enskild individ? Det är sånt som gör att jag tappar hoppet om mänskligheten lite smått ibland.

SJÄLVINSIKT människor, skaffa det. När ni blir skitirriterade på yttre attribut hos någon, gå tillbaka till er själva och reflektera över VARFÖR det stör er så mycket, istället för att urskillningslöst börja håna enskilda personer. Vi är tänkande individer för guds skull, men i det här fallet beter sig folk som djur som stöter ut den som inte blint inordnar sig under meningslösa normer och följer flocken.

Jag blir så frustrerad när folk inte förstår att det är såna här normer och strukturer som i slutändan leder till att framförallt kvinnor misshandlas, våldtas och mördas. Både män och kvinnor underhåller normerna och vägrar se kopplingen. Hur kan ni inte lägga ihop ett plus ett?

Snodd från Lady Dahmer.

Tidigare inlägg
RSS 2.0