Ni vet ju hur fruntimmer är..............

Behöver eventuellt finslipa min intellektuella pose litegrann.
Så ni förstår att jag försöker se smart ut och ej känner en dålig lukt? I alla fall:

Folk påstår ofta att på arbetsplatser där det finns mest kvinnor förekommer det även mest skitsnack. Eller det är liksom inte ens ett påstående, folk säger det som om det vore en självklarhet. En naturlag?

För på ställen där män jobbar är ju alla så himla RAKA och ÄRLIGA. Karlar pratar ej bakom ryggen på varann, de säger saker face to face.

Jag har alltid haft lite svårt för såna argument. Det beror helt enkelt på att jag har problem med att se logiken i detta. För om vi nu ska utgå från att kvinnor är på ett visst sätt och män på ett annat, då brukar det ju i andra sammanhang pratas om att kvinnor är de som är mer empatiska och omsorgsfulla och gärna pratar känslor. Men det är tydligen ett undantag när vi samlas på samma arbetsplats, då förvandlas vi plötsligt till illvilliga och socialt inkompetenta skvallerkärringar?

Män däremot, som i andra sammanhang benäms som oförmögna och/eller ovilliga att uttrycka sina känslor utan helst löser problem genom att ett härligt uppfriskande litet slagsmål... De förvandlas på arbetsplatsen till så pass öppna och ärliga masters of communication att de löser konflikter omedelbart?

Vad har jag missat i detta pussel? Nåt måste det ju vara?
ELLER är det helt enkelt så att denna myt bygger på gamla unkna föreställningar om könen som i själva verket inte har så mycket alls med verkligheten att göra? Föreställningar om att män är effektiva och rationella, medan kvinnor är emotionella och därför irationella? Något som bottnar i åsikten att kvinnor inte hör hemma på en arbetsplats där de faktiskt kan tjäna pengar och ve och kval: KANSKE RÅKA FÅ INFLYTANDE?

You tell me. Personligen känner jag att såna värderingar borde förpassas tillbaka till stenåldern där de hör hemma.

Bara småsaker

Denna blogg är så fin. Satt och läste igenom HELA igår och bara log som ett fån.

Nu kommer jag att låta som en enda stor klyscha, och det är fritt fram att kräkas.... Men att praktisera på ett sjukhus och träffa människor som är svårt sjuka har verkligen fått mig att inse hur otroligt viktigt det är att låta det fina och goda i livet ta minst lika stor plats som det jobbiga. Det låter så självklart och man har hört det tusen gånger förr, men jag tror inte att jag riktigt insett vad som menas med det förrän nu. Man kan inte styra hur man känner eller vad som händer en, men man KAN styra vad man väljer att fokusera på.

Frågan "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" dyker ofta upp nu för tiden.
Jag tycker att den faktiskt svarar på sig själv eftersom den antyder att lycka enbart är beroende av yttre faktorer, alltså hur vi har det. Tänker man så är det inte konstigt om man mår dåligt, för vi kan ALLTID få det bättre. Vi kan alltid jobba hårdare, tjäna mer pengar, bli duktigare, trevligare, snyggare. Men inget av detta är ju egentligen kärnan när det kommer till vårt mående.

Jag tror att vi ser för mycket på ångest och oro som symptom som går att bota. Som något sjukt vi inte borde känna, något vi kan ta bort genom att ta kontroll över det. Som om lycka vore samma sak som frånvaron av ångest eller nedstämdhet. Men vad är egentligen psykisk hälsa? Är det friskt att bara känna vissa saker? Går det att välja ut vissa känslor och bli fri från andra?

Nej, det tror jag verkligen inte. Men att fokusera på det som är underbart i livet är inte samma sak som att förneka att det är skit ibland.
Det var dagens lektion från Hobbyfilosofen_89.


RSS 2.0