Verkligheten är ingen Disneyfilm

Det skrämmer mig litegrann hur lätt det är att engagera människor genom att peka ut en syndabock. Tänker på Kony2012 nu, men det finns så många fler exempel att det är löjligt (som ett visst politiskt parti som sveska folket röstade in i riksdagen senaste valet). Att skylla något på en konkret person eller folkgrupp är ofta att erbjuda en enkel lösning på problem som egentligen är mycket mer komplext, så att folk blir lättade och hakar på direkt.

ÄR vi verkligen så lättmanipulerade? Köper vi allt rakt av bara det innehåller en snyfthistoria, en skurk och en uppmaning att AGERA?

Det är ett märkligt resonemang att den som målar ut någon annan som bad guy automatiskt blir hjälten. Jag tvivlar inte på att Joseph Kony begått vidriga brott mot mänskligheten och visst måste något göras. Men har verkligen Invisible Children, som ligger bakom filmen, rätt lösning? Det tror jag absolut inte. Därmed inte sagt att DE på något sätt är boven i dramat, som sagt, allt är inte svart eller vitt. Hade inte Konyfilmen spridits hade jag och tusentals andra inte haft en blekaste aning vem Joseph Kony var över huvud taget och den här debatten hade inte existerat.

Men var kritiska! Särskilt mot propaganda som enbart bygger på att väcka starka känslor. När man väljer att i en informativ dokumentär lägga fram fakta ungefär på samma sätt som en sektledare predikar börjar i alla fall mina varningsklockor ringa.

Lite länkar om du vill skapa en egen uppfattning:
Kritik mot Invisible Children: http://visiblechildren.tumblr.com/post/18890947431/we-got-trouble
Invisible Children's svar: http://s3.amazonaws.com/www.invisiblechildren.com/critiques.html
Amnestys syn på saken: http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/37106/
Brev från Invisible Children till Obama: https://salsa.democracyinaction.org/o/2241/images/Kony%202012%20-%20Letter%20to%20Obama.pdf

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0