Att ensamskratta

Sitter i detta nu på bussen på väg hem till gamla hederliga Skellefteå. Ser egentligen Schulman Show men blev tvungen att ta en paus på grund av en skrattattack av helt sjuka propotioner. Okej att sitta och fnissa lite i min ensamhet, det kan jag väl göra, men detta var ingen fnissning, detta var ligga-på-golvet-och-inte-kunna-andas-utan-bara-grina-och-kissa-ner-sig-skratt. Inte ok.

Så jag försökte ganska länge att hålla det inom mig. Vilket resulterade i väldigt suspekta grymtningar, hyperventilerande och tårar. Tjejen i sätet framför har vänt sig om och kollat misstänksamt och förbryllat på mig flera gånger. Jag skäms som ett as, men kan samtidigt inte sluta skratta. VAD ÄR DET MED MIG???

Vad var det då som var så himla kul?
Det var Leif GW:s bisarra grymtning i inledningen till ett avsnitt av Veckans Brott. Han är liksom inte ens i fokus, men man hör genom intromusiken hur han liksom sitter och mullrar. Ironiskt nog låter det väldigt likt ljuden jag gav ifrån mig när jag försökte kväva skrattet.

Leif GW vid en trädstam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0