Ett ständigt löpande, ett evigt sökande

I början av praktiken när jag inte hade nåt att göra ett tag började jag läsa i nån sjukgymnastikbok som stod i bokhyllan på kontoret. En grej etsade sig verkligen fast i min skalle.

Det är helt omöjligt att ta ett steg framåt utan att tappa balansen för ett ögonblick. Att ta ett steg är samma sak som att falla och fånga upp sig själv igen. Det går inte att bara stå still heller, för vår kropp är gjord för att röra sig. Om vi blir stillastående för länge tippar vi automatiskt omkull tillslut.

Vi har inget annat val än att röra oss. Vi inget annat val än att falla och plocka upp oss själva igen. Till slut blir det lika självklart som att sätta den ena foten framför den andra och ta ett steg framåt.

Update: Petra frågade om den där boken var för efterblivna. Hon tyckte tydligen att den påpekade det självklara???? Mitt svar på det är att jag inte har nån aning om målgruppen, men med riktlinjen att jag gillade den så skulle jag gissa att den snarare riktar sig mot överbegåvade.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0