Att ensamskratta

Sitter i detta nu på bussen på väg hem till gamla hederliga Skellefteå. Ser egentligen Schulman Show men blev tvungen att ta en paus på grund av en skrattattack av helt sjuka propotioner. Okej att sitta och fnissa lite i min ensamhet, det kan jag väl göra, men detta var ingen fnissning, detta var ligga-på-golvet-och-inte-kunna-andas-utan-bara-grina-och-kissa-ner-sig-skratt. Inte ok.

Så jag försökte ganska länge att hålla det inom mig. Vilket resulterade i väldigt suspekta grymtningar, hyperventilerande och tårar. Tjejen i sätet framför har vänt sig om och kollat misstänksamt och förbryllat på mig flera gånger. Jag skäms som ett as, men kan samtidigt inte sluta skratta. VAD ÄR DET MED MIG???

Vad var det då som var så himla kul?
Det var Leif GW:s bisarra grymtning i inledningen till ett avsnitt av Veckans Brott. Han är liksom inte ens i fokus, men man hör genom intromusiken hur han liksom sitter och mullrar. Ironiskt nog låter det väldigt likt ljuden jag gav ifrån mig när jag försökte kväva skrattet.

Leif GW vid en trädstam.

Hej! Jag lever!

Nu har jag varit förkyld som ett anus i två veckor. Har försökt vila och sova massor, men det hjälper inte? Så idag drog jag helt sonika på mig löpskorna och sprang utav bara fan.
SÅÅ FRUKTANSVÄRT SKÖÖÖÖNT.

Döm om min förvåning när jag innan löprundan fann mig själv framför spegeln, tagandes mobil-i-spegel-bilder?? Den där förkylningen har nog satt sig på hjärnan. VEM ÄÄÄÄÄÄÄÄR JAG??

Visste som inte vad jag skulle göra av min ena hand....

...så jag ba Live long and prosper. (Är man inte problemlösare så säg.)

Lyckan över lite potatissoppa

Igår var jag så sjuk att jag inte åt en tugga av något. Fatta då lyckan av att få i sig nåt igen. Första tuggan, jag svär att jag hörde himlakörer sjunga halleluja. Kan till och med ha fällt en liten tår.
Denna kräkliknande fattigsoppa kan vara det godaste jag ätit i hela mitt liv.


Olika hår, men samma talibaner

Att det år 2012 kan uppstå en stor debatt för att en kvinna viftar med en hårig armhåla i teve gör mig bara alldeles matt. Vilken jävla icke-diskussion. HUR kan lite hår uppröra folk så de startar en facebookgrupp och hatar ihjäl sig på en enskild individ? Det är sånt som gör att jag tappar hoppet om mänskligheten lite smått ibland.

SJÄLVINSIKT människor, skaffa det. När ni blir skitirriterade på yttre attribut hos någon, gå tillbaka till er själva och reflektera över VARFÖR det stör er så mycket, istället för att urskillningslöst börja håna enskilda personer. Vi är tänkande individer för guds skull, men i det här fallet beter sig folk som djur som stöter ut den som inte blint inordnar sig under meningslösa normer och följer flocken.

Jag blir så frustrerad när folk inte förstår att det är såna här normer och strukturer som i slutändan leder till att framförallt kvinnor misshandlas, våldtas och mördas. Både män och kvinnor underhåller normerna och vägrar se kopplingen. Hur kan ni inte lägga ihop ett plus ett?

Snodd från Lady Dahmer.

Gäsp.

Kan inte säga så mycket annat än att jag hatar den här delen av året. Alltid nån gång runt februari-mars blir jag så äckligt uttråkad. Det bara smyger sig på, fast det borde vara tvärtom. Det blir ljusare, varmare och sommaren kommer närmare och närmare, men jag känner bara zzzzzzzZZZZZZZZZzzzZZZZzzzzZ inför ALLT. Det är en vidrig känsla. Som tur är vet jag ju att det går över. Tänkte att ni kanske ville veta varför jag är lite off, så har ni nåt att anteckna i intresseblocket.

Dagens existentiella kris

Ni vet känslan av hopplöshet som infinner sig när man ser folk lista ut ordet i Draw Something innan man ens kommit till poängen?

När man suttit och ritat nåt skitfinurligt och så BEHÖVDES det inte ens. Så sitter man där och känner sig meningslös. Oväsentlig. Överflödig. Och så börjar man med darrande underläpp nynna "all we are is dust in the wind" medan blicken förlorar sig i fjärran.

Sånt händer alla va?


Verkligheten är ingen Disneyfilm

Det skrämmer mig litegrann hur lätt det är att engagera människor genom att peka ut en syndabock. Tänker på Kony2012 nu, men det finns så många fler exempel att det är löjligt (som ett visst politiskt parti som sveska folket röstade in i riksdagen senaste valet). Att skylla något på en konkret person eller folkgrupp är ofta att erbjuda en enkel lösning på problem som egentligen är mycket mer komplext, så att folk blir lättade och hakar på direkt.

ÄR vi verkligen så lättmanipulerade? Köper vi allt rakt av bara det innehåller en snyfthistoria, en skurk och en uppmaning att AGERA?

Det är ett märkligt resonemang att den som målar ut någon annan som bad guy automatiskt blir hjälten. Jag tvivlar inte på att Joseph Kony begått vidriga brott mot mänskligheten och visst måste något göras. Men har verkligen Invisible Children, som ligger bakom filmen, rätt lösning? Det tror jag absolut inte. Därmed inte sagt att DE på något sätt är boven i dramat, som sagt, allt är inte svart eller vitt. Hade inte Konyfilmen spridits hade jag och tusentals andra inte haft en blekaste aning vem Joseph Kony var över huvud taget och den här debatten hade inte existerat.

Men var kritiska! Särskilt mot propaganda som enbart bygger på att väcka starka känslor. När man väljer att i en informativ dokumentär lägga fram fakta ungefär på samma sätt som en sektledare predikar börjar i alla fall mina varningsklockor ringa.

Lite länkar om du vill skapa en egen uppfattning:
Kritik mot Invisible Children: http://visiblechildren.tumblr.com/post/18890947431/we-got-trouble
Invisible Children's svar: http://s3.amazonaws.com/www.invisiblechildren.com/critiques.html
Amnestys syn på saken: http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/37106/
Brev från Invisible Children till Obama: https://salsa.democracyinaction.org/o/2241/images/Kony%202012%20-%20Letter%20to%20Obama.pdf

Haaaaaaaave you met Peter?

Detta är Peter. Alltså inte den rödhåriga, det är min kära vän Petra. Han med diamanter på hatten snackar jag om nu. Ibland när Petra är full så börjar hon gå omkring och presentera folk för Peter. Det tycker jag är festligt. Schizofrent men festligt.



För någon helg sen skulle jag och min andra kära vän Jossan åka ner och festa med Petra.
Jag: -Vet du vem som är en skitbra wingman? Peter!
Jossan: -Menar du Petras ring?
Jag: -Ja.
Jossan: -Okej......? Sandra det är en ring?
Jag: -En ring SOM KAN PRATA!
Jossan: -Det är väl inte meningen att vi ska skrämma iväg alla?
Jag: -Nej men det är ju ett skitbra sätt att se om killen har humor och så.
Jossan: -Eh... Humor?
Jag: -Ja!
Jossan: -Humor?
Jag: -Det är en ring SOM KAN PRATA!
Jossan: -Fortfarande... Humor?
Jag: -En ring som HETER PETER!
Jossan: -.............
Jag: -Han röstar på PIRATPARTIET!
Jossan: -...........
Jag: -Hans favoritfilm är PIRATES!!!
Jossan: -...........

Det är när jag i efterhand tänker på sånt här som jag inser att det kanske inte är så JÄTTEKONSTIGT att jag är singel ändå.

Ett ständigt löpande, ett evigt sökande

I början av praktiken när jag inte hade nåt att göra ett tag började jag läsa i nån sjukgymnastikbok som stod i bokhyllan på kontoret. En grej etsade sig verkligen fast i min skalle.

Det är helt omöjligt att ta ett steg framåt utan att tappa balansen för ett ögonblick. Att ta ett steg är samma sak som att falla och fånga upp sig själv igen. Det går inte att bara stå still heller, för vår kropp är gjord för att röra sig. Om vi blir stillastående för länge tippar vi automatiskt omkull tillslut.

Vi har inget annat val än att röra oss. Vi inget annat val än att falla och plocka upp oss själva igen. Till slut blir det lika självklart som att sätta den ena foten framför den andra och ta ett steg framåt.

Update: Petra frågade om den där boken var för efterblivna. Hon tyckte tydligen att den påpekade det självklara???? Mitt svar på det är att jag inte har nån aning om målgruppen, men med riktlinjen att jag gillade den så skulle jag gissa att den snarare riktar sig mot överbegåvade.


Is it because of my afro???

På tal om hår. Förra veckan var jag på en frisörsalong och bokade klipptid. Det är inte ofta jag tycker att folk är snobbiga, men denna kvinna var så dryg att jag gick därifrån och liksom försökte spegla mig i skyltfönster hela vägen till bussen?? För hon kollade på mig ungefär som man kollar på någon som inte använt en dusch sen förra julafton. (Det hade jag inte gjort heller) (JOODÅ skoja bara!) (Min årliga dusch inträffar på nyårsdagen så det var inte så länge sen.)

För att hämnas väntade jag till sista dagen med att avboka tiden. Hade i min fantasi målat upp väldigt dramatiska scenarion inför det samtalet. Hoppades på desperata övertalningsförsök, nån liten snyftning, ivriga förklaringar om hur hela deras verksamhet hänger på mina 350kr, eller åtminstone lite bitterhet för att jag avbokade så sent. Jag skulle avmätt svara att de redan förlorat mig som kund, sen skulle jag hålla en föreläsning om vikten av gott bemötande inom serviceyrken (för jag själv är ju så HIMLA trevlig bakom black jack-bordet klockan fem i två när folk börjar panikragga).

Inget av detta skedde.
Hon frågade inte ens om jag ville boka en ny tid???????

Nu kan jag inte komma ifrån känslan av att ha blivit dumpad av nån jag inte ens ville ha.


God morgon!

Kändisar säger alltid att de känner sig snyggast på morgonen just när de vaknat, när de är NATUUUURLIGA och så.

Jag känner igen mig till 100 procent.
Vem vill inte vakna till detta på morgonen??
Mitt hår har så mycket volym ibland att grannarna klagar.

NÖJD TJEJ

Nåt jag är ganska värdelös på är att ta emot komplimanger. Jag har lärt mig att man ska svara "Tack!" och se glad ut även om ens spontana reaktion skulle vara att skrika "NAAAAAEE SÄG VAD DU ÄR UTE EFTER!!" och springa och gömma sig under ett bord.

Men jag vill ju inte vara den som står och säger emot det uppenbara. Ibland händer det ju faktiskt att nån säger nåt sjukt klokt som man liksom inte bara kan slå ifrån sig eftersom man hör att det är sant.

Som till exempel när någon kommer fram och säger att man ser ut som en general.
SÅ RÄTT!!

De visa skapar ordning, genier behärskar kaos.

Sann historia!


RSS 2.0