Blygsamhet

Jag har alltid tyckt att det är skämmigt att prata om mina drömmar, framtidsmål eller typ ens vad jag vill just för stunden. Helt sjukt men när jag började plugga ville jag inte ens prata med folk om min ubtildning, för då började de ju alltid fråga vad jag vill bli. Vem är jag att vilja saker eller tro att jag kan bli nåt över huvud taget liksom?

Nu känner jag att allt sånt där bara måste ut ur mitt system helt och hållet. Jag är less på att tona ner mig själv och mina förhoppningar när det egentligen inte finns nån bättre känsla än att verkligen brinna för något. Jag vill så sjukt många saker så sjukt mycket och inget jävla jantelagstänkande ska hålla mig tillbaka eller släcka min ambition.

Ogillar verkligen mentaliteten att det inte är lönt att ha förhoppningar eftersom man ändå bara kommer bli besviken. Att ju mindre man vill saker desto lättare blir det när allt skiter sig. Att intala sig att inget egentligen betyder så himla mycket för en, som om man på något sätt vinner på att skydda sig mot besvikelser.

Blir jag aldrig besviken eller misslyckas så har jag svikit mig själv helt genom att inte ens prova.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0