Det här med "hen"

Istället för att säga hon eller han kan man ju nu för tiden säga hen. Det gör folk väldigt upprörda. Jag är ganska fascinerad över vilka känslor detta ynkliga lilla pronomen river upp. Det är liksom ett ORD? Gillar man det inte så är det ju fullt möjligt att inte använda det.

Jag är till exempel inte något stort fan av ordet "avhängigt". Jag är inte helt säker på vad det betyder och det får mig att tänka på hängbröst? Men jag går inte direkt omkring och debatterar mot folk som envisas med att använda det.

Om jag nu ska ta ställning för eller emot ordet hen så känner jag mig kluven. Jag tycker att idén med en könslös benämning på människor är väldigt god. Det är inte alltid så himla viktigt att veta om det är en kvinna eller man som man snackar om, och ibland har man ju faktiskt ingen aning. För mig är det inte alls så viktigt att ständigt dela in allt i manligt eller kvinnligt, tvärtom!

Dock har jag väldigt svårt att se mig själv använda ordet hen.
Det enda jag kan tänka på när jag hör det är en höna.

Jag lever! Typ.

Det där med att möta världen med ett tappert leende blev det inget av. Min teori är att eftersom jag aldrig blir sådär småförkyld är det bara de värsta sjukorna som letar sig in i min kropp och överlever. Jag är alltså ingen fjant! Det är virusen som är muterade supervarianter??

I alla fall. Jag for hem från praktiken igår ca 11.00 och därefter kollade jag oavbrutet på Sons of Anarchy i tolv timmar. Sen fortsatte jag när jag vaknade imorse. I mitt feberdimmiga tillstånd har jag nu fått lite svårt att skilja på fantasi och verklighet?

Det känns ungefär som när jag läste Snabba Cash och drömde att jag var en tjallare. Den skammen!!!! Den förföljde mig även i vaket tillstånd ett bra tag. Kunde inte möta min egen blick i spegeln utan att drämma knytnäven i väggen, skölja ansiktet i kallvatten och utbrista "VEM ÄÄÄÄÄÄÄR JAG???"

Nej nu busar jag bara.
Jag vet precis vad som är fiktion och vad som är verklighet!
Nu ska jag se om jag blivit frisk nog för att orka gå till affärn. Annars får jag ta motorcykeln.

Snyft

Känner att det är en sak ni måste få veta. Klarar ej att hålla detta inom mig.

Jag är just nu en spillra av mitt forna jag. Ett tomt skal utan energi eller vilja eller själ. Att krypa till duschen och ligga under strålarna i fosterställning tog den lilla livsgnista jag hade kvar. Nu ska jag kämpa mig genom dagen utan hopp, utan framtidstro. Jag ska le tappert mot världen men inombords ska jag gråta av förtvivlan.

Jag har blivit förkyld.

Har till och med en gloria runt skallen. Min tid är definitivt uträknad.

Nu tänker väl ni att jag saknar perspektiv och är en drama queen och så.
FUCK YOU era SVIN säger jag då.
Här söker man lite enkel medmänsklig sympati och ni bara klagar?????
Tarvliga är vad ni är!

Genitaliaaaa!!!

Igår på jobbet sattes denna låt igång efter stängning. Då kom jag på att min grupp inledde våran första redovisning på socionomutbildningen med den??

Kan verkligen inte minnas vad vårat grupparbete handlade om? VAD var det för kurs??? Allt jag minns är att jag under en lång period gick omkring och hade "I can't have sex with your personality, and i can't put my penis in your college degree" på hjärnan. Det känns ganska fint att min akademiska bana började med den texten. Denna låt kommer alltid att utgöra grunden för min karriär. :')



Vanemänniskor

Folk som alltid gör samma saker ger mig kraftig ångest. Hela den här veckan har jag till exempel sett en tant som tar samma buss hem varje dag. Jag tänker mig att hon är fånge i sitt eget liv och så får jag lite svårt att andas.

Min största skräck är att få nån sorts kris, ta ihop det med första bästa som råkar finnas tillgänglig just då, bli gravid, skaffa hus i nåt litet halvdött samhälle för att det är "billigt och bra för barnen att växa upp i", fastna på nåt tråkigt jobb i trettio år och resten av tiden gå omkring och damsuga medan karln skjutsar barnen på hockeyträningar. För att riktigt lyxa till det sätter vi oss på den lokala pizzerian nån gång i halvåret och tar några öl och plankstek, sen går vi hem och idkar lite halvhjärtat samlag typ för att det hör till.
Aaaaaaaaaaaaaaah obehag!!!

Jag fattar ju att många ser framemot just detta, i alla fall tryggheten och stabiliteten, och det är absolut inget fel med det så länge det ger en glädje. Det jag är livrädd för är att leva för rutiner utförda på autopilot och sluta sträva. Det är ju ändå ett ganska lätt spår att halka in på, det är ju liksom mer eller mindre vad som förväntas av en känns det som?

Alla behöver väl struktur, men tänk om det blir till en inbillad livlina som bara håller en tillbaka?

I alla fall, tillbaka till tanten på bussen. En oroväckande tanke slog mig idag.
VARFÖR vet jag att hon alltid åker den bussen?
Jo alltså.... Jag har ju själv åkt samma förbannade buss varje dag???
Bra där...........................

En omotiverad bild som ger mig motsatsen till ångest.

Älskar blandningen

Nu för tiden bloggar inte folk om mode. De bloggar om mode, hur halva deras familj kolavippat, livet som mamma, lite gamla hederliga våldtäkter och så fotografering. Fint att utvecklingen går framåt och folk vidgar sina vyer tycker jag.

Fast jag undrar ju dock hur man förlorar 2 våldtäkter? Är det en förlust man sörjer liksom? Känns ju i så fall värre att förlora sin mode & fotografering. Jämrans öde.

Blöh

Nu har all stress och nervositet börjar lägga sig. Och jag känner mig ganska eländig.

Älskar fortfarande själva praktiken. Älskar staden. Älskar faktiskt även att vara ensam på nåt sätt, trots att det är själva problemet? Även om jag har bott själv ett bra tag har jag aldrig känt mig fri på det här sättet förr. Allt jag gör här gör jag bara för min egen skull och det är rätt nice.

Fast grejen är ju den att jag är rätt värdelös på att göra saker ensam.
Och jag saknar folk där hemma som ett anus.
Inte för att jag saknar ett anus, det var bara ett sätt att säga att jag saknar dem extremt mycket. Ni behöver inte ta allt så bokstavligt???? Herregud alltså!

Nu ska jag köpa gymkort. För jag ska bli en stark, självständig POWERKVINNA! En Fun Fearless Female!! Jag ska hylla min hylla och våga må bra!!! osv........

Djupa reflektioner dag 1

Första dagen som kuratorpraktikant är avklarad och jag är om möjligt ännu mer taggad på detta än innan!

Reflektioner jag inte delat med mig av till handledarna:
- Jag får ha vit rock!! Känslan av att gå genom huvudkorridoren med målmedvetna steg och ett block i handen. Awe. Some. NESS!!!

- Handledarna undviker av någon anledning att kalla mig praktikant. De tror typ att jag ska bli förnärmad då? Jag fick lust att föreslå att de skulle kalla mig "prospect" istället. Motstod dock impulsen.

- Killar i sjukhuskläder. Jag har aldrig riktigt fattat grejen med män i uniform, men män i sjuksköterskekläder däremot... Tydligen min grej!

- När jag åkte hiss fick jag plötsligt en ohanterlig lust att snegla konstigt på de som åkte med. Jag är alltså Grey's Anatomy-skadad fast jag inte ens gillar den serien?

- Dog lite av imponering när jag såg klädautomaten. Man knappar alltså in sitt personnummer, väljer ett plagg och så matas det ut genom en liten springa i väggen!? Sen när plagget är använt slänger man in det genom en annan springa. Helt enkelt genialiskt!

- Inför de andra försökte jag dock låtsas som att klädautomaten inte alls imponerade på mig? Varför i hela friden då? Försökte jag verka cool? Världsvan? Typ "Tror ni inte jag har sett en klädautomat förr??? Jag har tre stycken hemma!!!" Sjukt märkligt beteende.

I don't know if I'm ready but everything must be unsteady on the first go-round

Nu kör vi!!!
Önska mig lycka till!

Välkommen till mitt enkla hem!


Nu har jag anlänt i lillrummet!
Borde nog packa upp men jag tyckte det var roligare att ta kort på mig själv och mitt fabulösa crib.

Försöker smälta att det här ska bli mitt hem, och sjukhuset min arbetsplats. Körde förbi där i lördags och det var helt galet stort??? Helt sjukt snyggt???? Jag önskar att jag fick ha en vit rock på mig, då hade jag känt mig så cool att jag nog hade svimmat av min egen och omgivningarnas awesomeness.

Imorgon är det bara att köra!
Nu: Buffy vampyrdödarn. NEJ packa upp menade jag.

Det är inte hybris om det är sant!!!

Lärare och liknande brukar så fint säga att jag har en "ödmjuk framtoning". Detta tänkte jag visa prov på nu:

TA EN LÅNG GOD TITT PÅ MÄSTAREN AV FIKTIVA VERKSAMHETER!!!!!!!

Såååååååååå sköööööööööööönt!!! JAG ÄLSKAR NÄR JAG ÄR KING!!!!!!!

Just innan redovisningen fick vi veta att massor av grupper innan hade fått kompletteringar och att läraren var stenhård med hur man stod när man redovisade och sånt. När vi var klara hade han skrivit ner hur mycket som helst, så vi trodde att vi var rätt körda.

SEN HADE VI FUCKING VG I ALLT????????
Alltså jag höll seriöst på att kyssa läraren. Eller sätta mig och lipa.

SJUKT kul när nåt man verkligen engagerat sig i blir uppskattat! SJUKT bra avslutning på denna termin! Och inte blev det sämre av en skitmysig middag på Olles med klassen.

Nu blir det jobb, och imorgon blir det att he sig upp och köra grejerna till Luleå. För på måndag kommer nästa utmaning, praktiken. Jag älskar detta!!!


PS! Jag sa inte fittig verksamhet. DS!

Filmklyschor

Nåt jag kan störa mig till döds på är de kvinnliga karaktärerna i action- och skräckfilmer. Tror inte det behövs nån vidare förklaring där.

Ännu mer störande är att när en tjej väl är lite cool och typ massmördar och har sig, då är det mer regel än undantag att det en bit in filmen kommer en snyfthistoria om hur hon såg sina föräldrar mördas när hon var barn. Man ba ahaaaa va fint, nu fick karaktären så mycket mer djuuuuuup! Äntligen kan man relateeeeeera! Sen fäller man en stillsam tår och sörjer hennes förlorade framtidshopp.

Ne. Om det nu ska snyftas och hållas på, var är karlarnas snyfthistorier? Varför behöver inte de nån ursäkt för att vara psycho killers?



Beatrix Kiddo - typ den enda oirriterande actionfilmstjejen utan snyfthistoria jag kan komma på. I och för sig hämnas hon ju sin man och dotters död, fast hon var psycho killer även innan så det räknas inte. Om inte annat vägs det upp av att hon skalperar tjejen i samma film som har en riktig bohoo jag såg mina föräldrar dö-story.

FIKTIV. FIIIIIKTIIIIIIIV.

Okej, jag har ett litet problem.
Håller på med en uppgift på skolan som går ut på att skapa en fiktiv verksamhet som har med socialt arbete att göra. Det är en skitkul grej och jag är riktigt taggad osv.

Tyvärr tänker jag hela tiden fittig verksamhet istället för fiktiv???
Det skulle kännas lite tarvligt och så om jag råkar kläcka ur mig det på redovisningen.

..........Och nu kommer jag antagligen haka upp mig så mycket på detta att risken att det händer just höjts med ca 93,7 procent. :D:D:D

Hemma igen

Nämen hej! Här sitter jag och klappar ett godisägg. Vad gör ni?

Jag blev kanske lite väl medryckt på Godishuset när jag såg att de hade de här små godbitarna som har slutat säljas överallt annars??? Så jag köpte små stekta ägg för drygt femtio spänn. Vet ni hur många såna här små rackare man får för det?? Många.


Så nu sitter jag här och vårdar varje ägg ömt. Spärrar lyriskt upp ögonen och viskar MY PRECIOUSSSSSSSS innan jag plötsligt slukar dem i en hastig rörelse. Sen drar jag mig tillbaka, ser mig slugt omkring och plockar upp en ny liten godis att ge kärlek till.

Nä, det gör jag faktiskt inte. Det vore ju sjusärdeles skumt.
Fattar ni inte skämt eller???? :'(((((

They call me quiet girl, but I'm a riot

En uppmaning jag fått höra hela livet är att jag "Måste ta mer plats!" och jag skojar inte när jag säger att jag kommer kräkas på nästa person som säger så till mig.

Lärare, praktikhandledare, fritidsledare, sjuksköterskor, innebandytränare osvosvosv, fanns nog ingen vuxen som INTE använde den förbannade frasen under min uppväxt?

Man ba okej, ta mer plats, vilken fin och konkret feedback! Varför har ingen sagt det förr??? Äntligen kan jag sluta vara blyg och osäker och istället skutta ut i världen som en fulländad liten individ! :)))))))))

Jag vet fortfarande inte helt och fullt vad detta obligatoriska platstagande innebär eller hur det genomförs rent praktiskt. Allt jag vet är att ingen jävel ska komma och tvinga mig att ta någon plats jag inte ens vill ha?

Stylingknep

Jag känner att mina extremt bra hårdagar börjar nå nya höjder (bokstavligt talat). Eftersom det som vi alla vet är viktigast av allt att vara snögg tänkte jag förbarma mig över era stackars skönhetstörstande själar och dela med mig av mitt bästa knep.

1. Försov dig.
2. Panikduscha.
3. Sätt upp din blöta kalufs i nån sorts boll.
4. Bli less på att håret aldrig torkar och släpp ut det. Gärna sensuellt i slow motion, för så kul är det att släppa ut håret! Reklamen ljuger inte! Hårutsläppning är en intensiv upplevelse som kräver passion och inlevelse!
5. Njut av ditt nya afro.

Because you're worth it!! :)))))))

Böcker gör dig inte smart

När man pluggar kan det nog vara väldigt lätt att fastna i tanken att ju mer litteratur man läser och ju högre betyg man får desto bättre kommer man klara sig sen. Personligen kan jag inte köpa det över huvud taget.

Jag lovade mig själv i samma stund som jag gick ut gymnasiet och vinkade hejdå till halvkassa lärare och begränsande kursupplägg att jag aldrig ska lägga ner någon tid, möda eller energi på att tvinga mig själv att sitta och nöta in saker igen. Jag kan lära mig ändå och det känns sjukt orättvist om det jag kan inte är lika mycket värt som det någon annan kan bara för att jag har lärt mig det på ett annat sätt.

Nu är det ju inte så att jag aldrig läser litteratur. Men det gäller att komma ihåg att alla är olika och tar till sig kunskap på olika sätt. Det är alltså inte böckerna i sig som gör dig smart, så ge dem inte mer cred än de förtjänar. Även apor kan lära sig saker utantill liksom. Jag skulle kunna lära en tolvåring att rabbla upp de viktigaste risk- och skyddsfaktorerna kring kriminalitet, de olika stadierna i krisprocessen eller de utmärkande dragen för vilken nedrans teori som helst. Men skulle jag för den sakens skull vilja gå till en kurator som är tolv år gammal?

Ne.

Dagens ungdom

Hörde en konversation hos frisören idag som jag tycker på många olika plan sammanfattar vår generation ganska fint. :')

Frisör: -Hur gammal är du?
Flicka ~12: -Jag går i femman... och jag fyller år imorgon!
Frisör: -Jaha, oj! Vad önskar du dig då?
Flicka: -En systemkamera och en iPad.
Bror ~8: -Du vill bara ha saker som går på ström!
Flicka: (suckar och himlar med ögonen) -Eh, nej? En systemkamera går faktiskt på batterier!?
Bror: -.........Alltså.......
Lillasyster ~4: (försöker avstyra bråk mellan syskonen): -Vems tur är det nu att klippa sig?
Flicka: -MEN DIN MAMMAS!!

Blygsamhet

Jag har alltid tyckt att det är skämmigt att prata om mina drömmar, framtidsmål eller typ ens vad jag vill just för stunden. Helt sjukt men när jag började plugga ville jag inte ens prata med folk om min ubtildning, för då började de ju alltid fråga vad jag vill bli. Vem är jag att vilja saker eller tro att jag kan bli nåt över huvud taget liksom?

Nu känner jag att allt sånt där bara måste ut ur mitt system helt och hållet. Jag är less på att tona ner mig själv och mina förhoppningar när det egentligen inte finns nån bättre känsla än att verkligen brinna för något. Jag vill så sjukt många saker så sjukt mycket och inget jävla jantelagstänkande ska hålla mig tillbaka eller släcka min ambition.

Ogillar verkligen mentaliteten att det inte är lönt att ha förhoppningar eftersom man ändå bara kommer bli besviken. Att ju mindre man vill saker desto lättare blir det när allt skiter sig. Att intala sig att inget egentligen betyder så himla mycket för en, som om man på något sätt vinner på att skydda sig mot besvikelser.

Blir jag aldrig besviken eller misslyckas så har jag svikit mig själv helt genom att inte ens prova.

Because a heart that hurts is a heart that works


Att ta det snäppet för långt

Vi kan kalla det Family Guy-syndromet. När nåt är så tråkigt att det blir kul och så drar man ut på det så det blir tråkigt igen och då blir det ännu roligare för att det makes no sense och sen kan man inte sluta. Jag och min syster är drabbade i allra högsta grad.


Förändringar

I nästan ett år har min kära goa argsinta supergulliga rödhåriga Petra bott ca 100 meter från mig. Nu har hon flyttat ihop med en kille typ 15 mil bort???
De flyttade idag, så imorgon gör jag det enda rätta: Åker och våldgästar.

Jag känner att vi har nåt Scrubs-aktigt på gång. De är det lyckliga paret och jag är deras obotliga singelvän som inte kan lämna dem ifred. :)))))

(Här försöker jag alltså göra JD's dagdrömsmin, inte få till en hipp pose att ha som visningsbild på Lunarstorm.)

Får en vision hur jag kommer bo i en liten stuga på Petra och Emils gård när de har skaffat ett rött hus med vita knutar ute på landet. Då kan jag snylta av deras middagar och toapapper. Deras barn kommer betrakta mig som sin roliga faster som inte riktigt har alla bestick i lådan men är deras största idol i smyg. Sen kommer den lyckliga familjen samlas vid fönstret om kvällarna, blicka ut över sina ägor och skaka fördömande på huvudena åt varje ny karl som parkerar utanför min lillstuga.

Närå, så kommer det inte alls att bli.
Skulle jag flytta ut på landet?
Hahahahahhahahahahhaahha ne.

Horoskop


Sannolikheten att detta astro kommer stämma?
Astroligt.

(PS! Shit vad jag uppdaterar nu. För en gångs skull slipper ni gråta allt för många bittra tårar av saknad mellan inläggen. DS!)

Tjejer som dumraggar

Som black jack-dealer kan jag väl för all del leva med att folk anklagar mig för att fuska, halverst däckar över spelbordet, drar "du blev tjock fast du är smal höhöhöhöö"-skämt i tusen olika varianter, spiller öl, kommenterar mina bröst eller slänger marker på mig när de förlorar. Det är ändå ett skitroligt jobb.

Nåt som dock får mig att vilja lägga mig mitt på bordet i fosterställning och grina tills kvällen är slut: När tjejer står och är skitkorkade för att killen de är sugna på ska tycka att de är gulliga eller nåt. Vad vet jag???? Jag förstår inte???? Kanske därför jag är singel???? :))))))

Det här är alltså ett fiktivt exempel:
Tjej: -Asså jag kan inte det här! Jag är sääääääämst!! :D
Jag: (drar reglerna lite snabbt)
Tjej: (vänder sig mot killen) - Du MÅSTE hjälpa mig! Jag fattar ingenting???? :D :D :D
Jag: (delar ut kort)
Tjej: (får en femma och en tvåa) (vänder sig mot killen) -Vad haaaaaar jag? :D
Jag: - Sju.
Tjej: (till killen) - Asså vad bliiiiiir det? :D
Kille: - Det blir sju.
Tjej: - AHAAAA hahahaha asså jag är SÄMST på matte???? :D
Jag: (försöker öka tempot) - Du har alltså sju och ska få så nära tjugoett som möjligt. Vill du ha kort?
Tjej: (vänder sig mot killen) - Asså vad ska jag göööööööööraaa???? :D

Jag utombords: :)))))
Jag inombords:

Och folk tycker att mina SKÄMT är långsökta..........

Nånstans i kvällens lama försök till hemmaplugg insåg jag att jag hade legat och sjungit "I wanna laaaaaay you dooown on a bed of my oooooown hair" i typ en kvart.

????????????
???????
??????????????????
???????????
VARS kom det från?

Sen insåg jag att jag typ låg på en bädd av min eget hår.
Fin koppling där, hjärnan. Helt normalt.
Sånt händer er andra också hela tiden va? Säg bara ja.


En listjävel

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Kan inte komma på nåt specifikt, men på något sätt känns det som att jag gjort mer eller mindre allt annorlunda. My old ways funkade inte riktigt och då får man väl ta och hitta nya.

 

Har du några nyårslöften?
Det låter töntigt och verkligen sådär äckligt käckt, men jag ska lära mig att genuint älska mig själv.

 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Sandra fick världens charmigaste Minna. Den dagen kommer jag alltid att Minnas. Höhöhö.

Nej men alltså seriöst så känns det nästan som att Minna är ett syskonbarn eller så allra minst. Jag tycker så otroligt mycket om henne och är fullständigt övertygad om att hon är den mest fantastiska bäbisen i världen. Det är nästan omöjligt att slita ögonen från henne och vad hon än gör, från att skratta litegrann till att lära sig krypa, får mig typ att grina av lycka.

 




Vilka länder besökte du?

Turkiet. Inte så hippt och exotiskt kanske men det var riktig trevligt. Trots att Petra nyss skaffat kille och jag var i nåt bittert "jag kräks på alla förälskade par"-stadie och hon dessutom hade feber största delen av veckan var det en riktigt grym resa. Det om något bevisar ju att en resa med Petra nog inte kan bli annat än sjukt rolig.

 



 

Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
25/5, dagen då Minna föddes.

Vad var din största framgång 2011?

Är så otroligt mycket mer den jag är och vill vara än för ett år sen. Har liksom hittat rätt spår och nu är det bara att köra på.

 

Största misstaget?

Kan rada upp massor men det ser jag som en framgång i sig. Att kunna tänka "det där blev ju inte så jävla bra", fundera på vad jag kunnat göra annorlunda och sen helt enkelt lämna det. Istället för att älta varje litet fel in till tidens ände och vara livrädd för att typ leva över huvud taget.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Alla stunder med vänner och familj. Särskilt sommaren tänker jag på med mysiga kvällar i stugan, festivaler, regnpromenader, sol och bad, cykla till jobbet. Och att jag och Jossan tog upp kontakten igen. ÅÅÅÅH jag har knappt insett förrän nu hur awesome sommaren 2011 faktiskt var.

 

 

 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2011?

It takes a fool to remain sane antar jag eftersom jag tatuerade in den på armen.

Sen tror jag också det kommer vara Triggers - Plan Three, I'm not (Happy for you) - One Less Reason, Pick me up - Isak Strand, Stains - Erik Hassle och Sail - Awolnation.

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och. Tror att det hänger ihop väldigt mycket. Ju mer man känner över huvud taget desto gladare har man möjligheten att bli. Och då är det värt det att vara sjukt ledsen ibland, sjukt arg ibland, skämmas som ett as ibland och så vidare.

 

Vad önskar du att du gjort mer?

Fokuserat mer på vad jag har istället på vad jag saknar och vad jag inte är. Oroat mig mindre och släppt kontrollen mer. Levt i nuet så att säga.

 

Vad gjorde du på din födelsedag 2011?

Storstädade läggan för att kunna bjuda släkten på fika utan att de skulle tro (läs inse) att jag är en slusk. Sen jobbade jag bakom black jack-bordet på Allstar om jag inte minns helt fel.

Hur skulle du beskriva din stil år 2011?

Förbannad snygg som alltid.

Typ nåt sånt här:

 


Potentiellt ämne till c-uppsatsen:

Ett fenomen jag verkligen skulle vilja gå till botten med - Vad är det med dansgolv som får mitt arsle att se ut som ett handtag?

Igår började jag misstänka att nån hade satt en lapp där det stod "grabba tag" på röva min. Och det var inte smygtafsarna heller, de som typ vill känna lite och sen smiter iväg. De tog liksom ett grepp, sen stod de där och stirrade och väntade på en reaktion.

Jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till detta? Borde kanske bli förbannad, men när det händer för tredje gången på samma kväll kan jag enbart ta ett steg tillbaka och betrakta människan i ren fascination. Vill förstå handlingen som sådan och vilken inre dialog som leder fram till den. Vad är syftet? Vilket mål vill de uppnå? Är tiden då man i alla fall hälsade innan man tryckte skreven mot varann förbi?

Tyvärr tog dessa pojkar varje försök till kommunikation som en inbjudan att grabba tag igen, så jag la mitt forskningsprojekt på hyllan och gick hem istället.
Så många frågor, så lite svar.

Nästa gång kör jag defintivt på the face istället.



RSS 2.0