Ett av mina finaste barndomsminnen

När jag köper lunch på praktiken och ska be om laktosfritt har restaurangpersonalen flera gånger frågat "vegetariskt?" innan jag hunnit öppna munnen. Då vill jag göra Luke Skywalkers just-fått-veta-vem-som-är-hans-father-min och skrika åt dem att ge mig en redig köttbit OMGÅENDE.

Inte för att det är nåt fel med att inte äta kött. Jag är impad av folk som ger upp en av livets meningar av ideologiska skäl. Jag hade faktiskt en period när jag var typ fjorton då jag var fast besluten att sluta äta både kött, fisk, ägg, mjölk och hela köret. Den räckte i typ tre dygn men det var nog en lite krävande tid för mina föräldrar.

- Jag ska bli vegan, kläckte jag ur mig en dag.
Ungefär samtidigt kom min syster, 12 år, ner i svart läppstift och berättade att hon tänkte bli "svartrockare". Mamma vände sig trött till min bror, 9 år, och frågade om han också hade nåt att dela med sig av.
- Jag ska bli kvinna, svarade han glatt.

Mammas och pappas miner då. Det var helt klart lite Luke S över dem med.


Kommentarer
Postat av: ina

Men jag lyckades! Fast jag kallade mig punkrockare, det var mamma som sa svartrockare tror jag. Sen frågade pappas kompis om jag hade ätit blåbär eftersom jag var så blå om munnen, då kände jag mig förnärmad. Och fortsatte med en massa olika skumma utklädnader för att se vilken stil som passade mig bäst. Vid 17 års ålder insåg jag att det här med svart smink inte var så smickrande för mitt ansikte och att det var roligare att ibland klä sig i annat än svarta kläder med obehagliga tryck.. Sen blev jag ju semi-pescetarian när jag var 16, jag åt fisk men inte ägg, mjölk osv för jag har alltid hatat mjölk och ägg (och tomater!).. Sen fick jag vitamin B12-brist som aldrig gick över så jag gav upp. Och kvinna räknar jag väl mig som.. Så man kan säga att jag levde ut era drömmar också!

2012-02-22 @ 19:22:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0