Min utsikt

I två dagars tid har jag försökt plugga, men hur lätt är det när det ligger en penis utanför?
För att göra saken ännu knepigare hävdar Camilla att det är en svamp????
Jag vet varken ut eller in.

Facket

I min idealvärld fungerar fackföreningar så här:
En grupp kostymklädda chefer sitter runt ett bord i sin fräscha mötessal och diskuterar som bäst uppsägningar och vinstoptimering. En medelålders man med begynnande flint pekar belåtet på en skärm med uppåtstigande kurva och en allmänt behaglig översittarstämning sprider sig i rummet. Då plötsligt slås dörrarna upp och in rusar FACKET - en grupp maskerade hämnare som dyker upp när rättvisa behöver skipas. Allmän panik bryter ut bland cheferna och någon famlar efter larmknappen under bordet, men fackets ledare som med en vig rörelse hoppat upp på bordet säger lågt:
"I wouldn't do that if I were you." Varpå han höjer rösten och talar till samtliga "We're here to speak for those who's voices has been silenced. The time has come for you to LISTEN!"

Som jag brukar säga, verkligheten suger.
Lagar, regler, semidispositiva paragrafer, kollektivavtal, dolda klausuler. Inget tar död på ett upproriskt hjärta lika effektivt som byråkrati.

Pikaren

Det finns en sort människor som aldrig talar i klartext. Av någon outgrundlig anledning går de omkring och uttrycker allting i gåtor.

"Här var det stökigt!" kan låta som ett enkelt konstaterande, men i pikarens värld betyder det "Städa nu!".
"Fy så ful jag är i den här tröjan!" betyder ofta något i stil med "Säg att jag är snygg och att jag duger snälla!!!!???"
"Jag känner typ inte för att hänga ändå...." betyder "Övertala mig att komma så jag känner mig välkommen!?"
"Igår bjöd min kompis mammas husdjurs farmor min bror på glass" betyder "Jag vill att du ska bjuda mig på glass".
Eller så betyder det något HELT annat. Det är det som är problemet: Trots att dessa människor borde komma med egna små tillhörande lexikon finns absolut inga facit.

Att försöka kommunicera med en pikare är som att lösa en rebus på baksidan av mjölkpaket. Halvknepigt, tidskrävande och fullständigt meningslöst. Ofta vet förmodligen knappt pikaren själv vad han eller hon menar, men att omgivningen ska förstå är ett ofrånkomligt krav.

Tacksamhetskrävaren

Tacksamhetskrävaren, även kallad martyren, är en sådan person som ger dig hjälp du aldrig bett om, för att sedan bli irriterad/kränkt/bitter när du inte visar tillräckligt mycket tacksamhet.

Det värsta med dessa människor är att de är så snälla, omtänksamma och självuppoffrande att man omöjligt kan vara arg på dem utan att framstå som ett svin. De ställer alltid upp och finns alltid där. Gör tjänster du aldrig ens skulle komma på att be om. Tackar du nej till deras hjälp sårar du dem personligen, och tar du emot den är du dömd till ett liv i evig tacksamhetsskuld. De suger ut din energi som en malariamygga suger ditt blod och det finns bara två saker du kan göra om du skulle stöta på en av dem: Spring för livet eller förgås.

Vardagslyxaren

Vardagslyxaren är någon som vet hur man sätter en liten guldkant på tillvaron med enkla medel. Vid dessa tillfällen är det viktigt att ha på sig en one-piece, slänga upp håret i en slarvig tofs och gärna kolla ut genom fönstret med jämna mellanrum för att förlora sig i fjärran med något poetiskt i blicken. Ett stort plus är om det är höst och regnar ute så att vardagslyxaren kan sitta uppkrupen i soffan med den obligatoriska tekoppen i handen och riktigt välla över av stolthet över att han eller hon äger förmågan att vara så tacksam för så lite.

Jag har nämnt det förut men det tål att nämnas igen.
Det är något alldeles förträffligt övervidrigt med dessa människor. Kanske är det att de tror att de lever i ett Sex and the City-avsnitt. Kanske är det att de inte bara kan chilla punkt slut, utan måste glamourisera sin oaktivitet med ord som vardagslyx eller ännu värre... EGENTID.

Ibland är man ful, äcklig, sunkig, lat och allmänt kass. Det är ingen fara, livet går vidare i alla fall. Sluta sträva efter att leva i en tjejtidningsklyscha!??

Semivälgöraren

Det är den typen av människor som säger "tänk på barnen i afrika" när någon slänger mat.
Den typen som bär en rosa bandet-rosett väl synligt på jackan.
Sorten som njuter ohämmat av att trycka på välgörenhets-knappen inför resten av kön när de pantar burkar.
Typen som kopierar statusuppdateringar i stil med "Du önskar dig en miljon kronor, en utlandssemester och en liten söt hundvalp. Den kroniskt diarresjuke önskar sig bara en sak: Att återfå normal konsistens".

Detta får dig att känna dig nobel. Som en riktigt bra och generös människa som verkligen bryr sig om andra. För varje facebook-grupp du går med i växer du två centimeter. Du vältrar dig i självgodhet över din stora empatiska förmåga och går omkring med en ständig aura av självrättfärdigande runt dig.

Du tror att du framstår som en riktigt sympatisk och skön människa.
Vet du vad?
Du framstår som en idiot.

Jag har hittat en mening med livet typ

Den observanta läsaren kanske har lagt märke till att jag har skaffat en så kallad SLOGAN. Det känns fint. Äntligen har min nedrans blogg någon sorts tema, en ledstjärna att följa mot ett ädelt mål: Att uppmärksamma företeelser i livet som är så galet irriterande att man inte vet var man ska ta vägen.

BLOGGA OM DET!!!! har jag lust att skrika till folk som går omkring och stör sig på petitesser. Och i förra inlägget insåg jag ju att jag gör bäst i att följa mina egna råd. De är trots allt oftast förbannat bra.

Världen hade varit en bättre plats om dessa låtar aldrig skrivits

Idag är jag arg. Inte på något speciellt, mest på allt. Därför hatar jag på dessa vedervärdiga låttexter mer än vanligt.

Sunrise Avenue - Hollywood Hills
Jag har lyssnat väldigt mycket på Sunrise Avenue i mina dagar. Men här...... vad hände? Om vi kollar lite närmare på texten.

Bye bye Hollywood Hills,
I'm gonna miss you wherever I go
I'm gonna come back to walk these streets again
Bye bye Hollywood Hills forever.
VADÅ BYE BYE FOREVER? DU SKULLE JU KOMMA TILLBAKS OCH GÅ PÅ GATORNA IGEN DIN IDIOT??
En gång när jag fick ett utbrott över detta (ja det händer rätt ofta) förklarade andra Sandra tålmodigt att det inte är "hejdå förevigt Hollywood Hills" utan "Hejdå, Hollywood Hills Förevigt".
Alltså typ <3<3<3Hollywood Hills 4ever<3<3<3. <3<3<3Hollywood Hillz Rulezzzzz<3<3<3

.........................vilket över huvud taget inte gör saken bättre på något sätt.


Rihanna - Unfaithful
Denna låt handlar alltså om att Rihanna beklagar sig för att hon är otrogen mot sin kille och på så sätt tar livet av honom, eftersom även han vet om detta. Mina problem är:
1. Hon tycker att det är synd om henne. Som att någon drar henne till den andra snubben och tvingar dem att idka samlag. I don't wanna do this anymore - Ett ödmjukt och blygsamt tips: SLUTA MED DET DÅ PUNGSKAFT!!!!!?????
2. Hon inbillar sig att hon genom att vara otrogen mördar killen. Ja, MÖRDAR. "Hehehehhe jag är den patetiska idiotens liv, och jag vill ju egentligen inte mörda honom, men jag gör det ändå!! Ooooops! Hehehehehhh så tokigt det kan bli!"
3. Killen VET alltså att hon är otrogen, men där står han som världens största tap och vinkar hejdå till henne när hon ska ut med "tjejerna". ??????????????????????????? WHY?????????

Bisarr text från början till slut. Kan nån SNÄLLA FÖRKLARA SÅ JAG FÖRSTÅR varför jag är den enda som blir förbryllad och perplex och jävligt förbannad????


Bruno Mars - The Lazy Song
En låt som handlar om att Bruno känner sig lite slö och inte vill göra nånting.
Inte ens svara i telefonen, för det tar så mycket energi. Det är så fruktansvärt ansträngande att trycka på en knapp. Det är enklare att ligga still en hel dag.
Herregud, vilken REBELL.
Jag kanske borde ta åt mig av detta råd själv, men.......... Har du inget att säga - HÅLL KÄFTEN.

Äntligen.........

Äntligen kan ni torka tårarna, kliva upp från fosterställningen under sängen och känna att livet har en mening igen!

Som ni vet hatar jag att blogga. För oftast skrattar man inte med bloggare utan åt dem. Man fascineras och förskräcks och skäms litegrann, kanske imponeras och avundas man lite men framför allt drar man en lättnadens suck över att man sitter framför en skärm och kan följa någons liv och tankar utan att behöva visa någon sorts direkt reaktion. Man kan hata det som skrivs, älska det, äcklas, inspireras, underhållas eller inte bry sig ett skit, och ingen kommer nånsin att få reda på det.

Under mina bloggpauser känner jag inte för att vara någon freakshow längre. Men pajasen i mig dyker alltid upp igen och inbland inbillar jag mig till och med att jag har nånting att säga. Det har jag förmodligen inte. Men jag är glad ändå.

Hej!

RSS 2.0