.

Jag vill va vanlig, vad det nu är
Jag vill göra fel och erkänna det
Jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nåt mer

Om du vill ha mig så säg till
För själv vet jag inte vad jag vill
Jag har försökt att ta tag i nån
Men händerna kan inte hålla still

När jag blir arg ger jag igen
Jag undviker sanningen
Jag kan säga att jag älskar dig
Och sen aldrig säga det igen

Och jag kan gråta först när dom har gått
Men mina känslor har jag svårt att lämna bort
Om dom tror att dom sårat mig
Så har dom bara missförstått

Jag börjar om varenda dag
Försöker vara den dom vill att jag ska va
Men när jag somnar på natten
Vet jag inte om jag själv mår bra

Och jag vet inte var jag är
Jag är med men ändå aldrig riktigt där
Det är höst, kallt på balkongen och jag längtar till nåt annat än det här

Saker som gör mig varm, förväntansfull och jävligt lycklig.

Just nu är det inte så himla kul. Så är det ibland, inte mer med det.
Men jag lämnar vardagshatet ett tag och fokuserar på företeelser jag älskar istället.

- När man springer och tror att man inte orkar mer men ökar ännu mer istället för att stanna.
- När någon ringer precis när man behöver det som mest.
- Att hitta en låt som exakt beskriver hur man känner sig just vid det tillfället.
- Känslan av att ha berört någon och varit betydelsefull på riktigt.
- När man nyss träffat någon och blir tvärglad varje gång telefonen låter.
- När man är så full av känslor att man inte har nån aning om man gråter eller skrattar.
- När någon är så charmig mot en att man knappt vet var man ska ta vägen.
- Ögonblicket just innan man gör något man egentligen inte vågar, när det är för sent för att ångra sig.
- När man just kommit ut från frisören och känner sig sjukt fräsch.
- När man insett att man varken har kontroll över eller bär ansvar för något och lyckas släppa det.
- Att vara helt själv en kväll och bara landa.
- Mornar då man har lång tid på sig och kan äta frukost framför teven och fixa sig löjligt länge.
- När man är påväg ut från bion efter en sjukt bra film och det känns som att vad som helst är möjligt.
- När man är helt inne i skolarbete och knappt kan sluta för att det är så intressant.
- Att skriva en text som förmedlar exakt hur man känner och tänker.

Grey's anatomy

De pratar på ett speciellt sätt i Grey's.

De kommunicerar inte genom dialoger. Egentligen pratar de inte med varann alls, de håller tal. Det gör mig illa till mods. En massa kirurger som går runt och för monologer, det är vad serien bygger på. Jag fattar ingenting.

Jag har alltid gått omkring och trott att ett samtal liksom bygger på att man är minst två personer som turas om att prata. Person A säger några meningar och bjuder sedan genom olika signaler in person B att ge någon sorts respons. Person B säger sedan några meningar som bygger på vad person A just sagt. Person A svarar på vad person B sagt, och så håller det på.

De pratar på ett speciellt sätt i Grey's.

I Grey's möter person A person B i hissen. De står tysta och sneglar på varann ett tag. Sen utbrister person A en mening som sedan upprepas otaliga gånger i själva talet som följer. Talet är långt, tårdrypande och stegras i takt med bakgrundsmusiken för att sedan avslutas med exakt samma mening det inleddes med. Person B ser dramatiskt in i person A's ögon ett tag och går sedan därifrån.

Vad är det för vansinne?
Tänk om folk skulle bete sig så i verkliga livet??????
Personligen skulle jag gråta mig till sömns varje kväll av ren vantrogenhet.

De pratar på ett speciellt sätt i Grey's.

Hobbypoliser

Det finns en typ av människor som tycker att rätt ska vara rätt, särskilt i trafiken. Och det är deras personliga uppdrag att se till att detta efterföljs. Av någon anledning är personerna alltid 50+ och de väntar alltid tills man just passerat med att säga vad de vill ha sagt.

Till exempel mannen som blev grymt irriterad på mig för att jag tryckte på trafikljusknappen när jag och han skulle gå över vägen. "Nu förstörde du för dom som kör!" grymtade han just innan han försvann iväg åt andra hållet.
Eller kvinnan jag cyklade förbi på vänsterkanten som indignerat muttrade "cykelbanan är på andra sidan!"

Grejen är ju inte att människorna är petiga och gnälliga. Grejen är att de skriker grejer efter en, och sen tar de det med allra största säkerhet som en triumf när man inte ids eller hinner vända sig om och bemöta deras trams. "Höhöhöhö där fick hon så hon teg, det där gör hon inte om!" tänker de belåtet där de går.

Det hade jag förmodligen inte gjort heller om de inte sagt nåt. Nu, tack vare er kära fega hobbypoliser, upprepar jag alla de här sakerna varje jag får chansen.

RSS 2.0