Jag har flyttat

Bloggen alltså. Häng HÄR istället nu.

Haha jag känner mig som en riktig bloggare. Bara en tidsfråga innan jag tar kort på mina mellanmål och tror att någon bryr sig.

Lite anteckningar till intresseklubben

Skadeglädjen i mig slog volter av lycka när jag hörde att Vanita, ni vet hon som var med i Lyxfällan, har en blogg. Jag tänkte att här har vi en blåst tjej att skratta ihjäl sig åt.

Sen läste jag och kände mig helt plötsligt som världens uslaste person. Den där tjejen verkar ju ärligt talat hur gullig som helst, hennes enda problem är att hon har huvudet lite i det blå. Hur kan jag göra mig elak över det?

Det är så sorgligt hur vi människor alltid har ett behov av att trycka ner varann, sätta andra på plats. Det är verkligen så, ni vet att det är sant. Å ena sidan har vi en tjej som följer sina drömmar med vad jag tycker verkar vara stor ödmjukhet och hjärtat på rätta stället, å andra sidan har vi halva Sverige som sitter och dömer henne skoningslöst. Vem är det egentligen som är patetisk? Hon som är lite ung och naiv eller vi som, erkänn nu, genom att stämpla henne som korkad känner oss några snäpp bättre och smartare? 

Skulle vilja skriva nånting om att se till det bra hos andra istället för att haka upp oss på de uppenbara felen, men då blir det här så sliskigt att jag spyr. Hur som helst. Fastna inte i tron att någon måste vara sämre för att du ska kunna vara bättre. Det funkar inte så över huvud taget.

Därför


NÄNU

Jag är grymt besviken. Har aldrig känt mig så orättvist behandlad i hela mitt liv.

Fick ett reklamutskick från 118100 där de berättade om frågan som gett dem flest skratt internt. Måste ju vara något helt genialiskt, tänkte jag. De får ändå en hel del frågor och uppskattningsvis 30% av dem från mig. Det måste vara något som får alla andra att blekna i jämförelse. Något som skakade deras värld. Något som får en att aldrig bli densamma igen.

Vad var då frågan?
Vänta.. Måste bara samla mig... Här kommer den:
Hur bygger man ett hus av korv?

....................................................................... Ursäkta jag somnade ett tag av uttråkning.

VAD I HELA FRIDENS DAGAR SKA DETTA BETYDA? Efter alla hysterikt roliga frågor jag har skickan in genom åren så tycker de alltså att DEN var roligast? Har de glömt min gris som åker till London och blir pig-fråga? Alla mina varför måste jag gå när Jerry Springer?? Kan en älg nånsin bli ren? Hur ranch-dipp kan vara "o-ranch" i färgen??????????

Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till ett sånt svek.

I will battle for the sun and I won't stop until I'm done


Mitt livs soundtrack

Ibland råkar man snubbla på en låt som bara träffar en, som om den var skriven för just dig just den situationen. Det är en helt sjuk känsla. Själva låten i sig behöver inte vara överdrivet bra men känslan i den kombinerat med texten kan vid rätt tillfälle bli så klockren att man tror att man ska få en hjärtattack och dö. Det kan betyda så mycket, kan få en att göra saker man egentligen inte hade vågat, ta beslut man innerst inne alltid vetat var rätt, få allting att kännas lite bättre. Tyvärr blir de lite för laddade ibland, och så kan man inte lyssna på dem längre. 

Här är några av dem:
101012

(Det är detta som händer när jag egentligen ska plugga. Jag var tvungen att göra det där först, det fattar ju vem som helst. Eh.. Nu MÅSTE jag gå och köpa kuddar. Boka tvättid. Rosta bröd. Hoppa hage. Osv.)


"Trygghet och tradition".........?

En av sagorna vi skulle analysera var Ett anspråkslöst förslag av Jonathan Swift, som egentligen är någon sorts satirisk artikel där han beskriver hur man skulle kunna ta fattiga barn och göda upp dem riktigt ordentligt för att sedan sälja dem som delikatesser till rika familjer. En finfin lösning på fattigdomen som vid den tidpunkten var ett jätteproblem.

Det är en fullt logiskt och väl genomtänkt idé. De här barnen var en enorm börda för landet. Dels för att det var allmänt hemskt att se dem lida, men också för att de kostade samhället massor av pengar. De drev runt och tiggde av vanligt folk som knappt själva fick det att gå runt, och de flesta av dem blev dessutom kriminella. Om man istället sålde en del av barnen som mat skulle man slippa alla utgifter de skulle ha fört med sig om de fortsatt leva i landet, och man skulle därmed ha råd att hjälpa dem som blev kvar.

Den här artikeln är skriven i Irland för nästan 300 år sen men hade lika gärna kunna ha publicerats här i Sverige idag. Skillnaden är att då skulle den inte ha varit ironisk, utan då hade den kallats något i stil med ansvasfull invandringspolitik.

RSS 2.0