Uschhhhh

Jag och min syster pratade häromdan om hur jobbigt det var när man var liten, och någon ropade till exempel "Vem vill ha, säger ja!". Hur man dog litegrann inuti varje gång man hörde det bara för att det är en så märklig och inkorrekt mening. Hur det gjorde ont att höra utan att kunna göra något åt det. För är det nånting som är värre än grammatikfel så är det folk som måste påpeka dem.

Varje gång jag hör eller ser någon begå ett språkligt misstag genomgår jag en inre kris. Varje liten impuls skriker åt mig att rätta det. Om jag följde dessa impulser skulle jag hata mig själv sen, för hur vidrigt är det inte med folk som rättar andra när det handlar om skitsaker som typ att någon skrivit de när det ska vara dem? Övervidrigt. Men, ja. Det är plågsamt att låta bli också. Att låta en sån sak passera får det att krypa i kroppen av obehag, det blir nästan omöjligt att tänka på nåt annat.

Herregud. Vad är mitt problem?


Kommentarer
Postat av: ellielli

Man kanske sa "vem vill ha, säger jag", liksom som en barsk uppfodring? Det borde ha sagts med tysk brytning, ungefär som Spongebob Squarepants-sångaren baklänges låter i såna fall!

2010-01-12 @ 15:13:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0