Haha?

Alltså... Folk som stönar på gymmet.

Jag dör.
På riktigt så dör jag.

Först blir man förbryllad hur en människa över huvud taget kan framhäva såna ljud. Sen blir man lite generad och försöker låtsas som ingenting, hoppas att personen ska inse det bisarra i vad den håller på med och knipa igen. Händer inte detta kommer man till en punkt då det är omöjligt att inte skratta ihjäl sig. Fortskrider scenariot ytterligare kommer så småningom helt andra ovälkomna associationer tätt följt av medlidande med personens partner jag menar tänk att höra det där varje gång man... Nej. Euw. Vid den punkten vill man helst lägga sig ner och dö.

Hörlurar. Ska verkligen inte glömmas i fortsättningen.


Lovande...

När jag vaknade imorse tog jag för givet att jag var bakis. Jag hade ont i skallen och mådde illa och förbannade mig själv för gårkvällen.

Sen slog det mig plötsligt att jag inte ens drack igår. Kände efter litegrann och insåg att jag inte alls mådde dåligt över huvud taget.

Jag har nog utklassat mig själv i tapighet igen.

Dags att ta tag i eländet nu kanske

Bra början på studierna. Charlie ägnar mer tid åt dem än jag själv.


Jahapp.

Har 7499000 sidor att läsa, en artikel att sammanfatta, en lägenhet att städa och en katt att mata. Vad gör jag?

http://www.20q.net

Vad spelar det för roll om man blir underkänd, lägenheten förfaller och katten svälter ihjäl när man kan spela 20 frågor mot en dator? Herregud ni får väl ta och skaffa lite perspektiv.


det här är en sjukt bra rubrik.

Kom nyss hem från personalfest i Umeå. Elva hade jag väl tänkt vara hemma från början men det är väl bara att konstatera att de där festerna har en tendens att bli lite längre än planerat. I alla fall så är jag glad att jag lever för den där hemfärden är nog den värsta jag har varit med om. Somnade så fort jag satt mig i bilen i ofs men tack och lov för det för nästa gång jag slog upp ögonen var det vitt överallt, det var som att någon målat över rutorna och jag fick höra att det några meter framför oss låg en lastbil med översnöade lysen. Då var jag väl rätt tacksam över den sista cidern för en nykter sandra i det läget hade inte varit roligt för någon inblandad. Vi överlevde i alla fall men det kommer jag antagligen att åtgärda imorgon när väckarn ringer klockan åtta. YES nu kom jag minsann på att jag har en artikel att läsa nu ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH så underbart PRECIS VAD JAG HADE ÖNSKAT MIG.

Repeeeeeeeeat


Skitkul?

Imorse hade vi någon momentintroduktion, och mitt i allt börjar några prata om något APA-system. Av någon mycket dunkel anledning tyckte jag det var hysteriskt kul. Folk slutade aldrig säga APA. Och varje gång höll jag på att dö av skratt. Vi snackar alltså knallröd i ansiktet-tårarna rinner-går knappt att andas-skratt.

Där gjorde jag nog ett bra intryck.

Hur man väger upp ett träningspass:

Julmust och blåbärspaj. Sen gärna lite chips på det.
Balans, ni vet.


Det här är stort

I nästan två år har jag bott i den här lägenheten, och inte en enda gång har jag använt ugnen. Hade du stått och bakat bullar varje dag om ditt så kallade kök fick plats inne i ett skåp, kanske? Nej just det. Fast i ärlighetens namn är jag ganska oförskämt nöjd med det då det förser mig med en helt godtagbar anledning att undvika allt som har med köksarbete att göra.

Detta ändrades dock idag. Jag använde ugnen!!! Jag värmde paj!!! 
Ni förstår inte vidden av det här. 



Alltså...

Varför får jag en oemotståndlig lust att slicka på dragkedjegrejen längst upp på jackan när det är kallt ute? Är jag fortfarande åtta år innerst inne? Varför berättar jag sånt här överhuvud taget? Och framförallt: Vad gör jag den dagen frestelsen blir för stor och jag sitter fast med tungan i dragkedjan?

Jag hoppas mer än nånsin på plusgrader.

Ha en bra dag och välkommen åter!

När man jobbat ett tag inom serviceyrken utvecklar man vissa strategier för att undvika att strypa folk ibland. Den här minen, till exempel. Det kanske ser ut som ett vanligt, lite ansträngt leende, men i själva verket säger det "Hoppas du får klamydia och fotsvamp och besvärande hårväxt där du minst anar det".

Varför är det inte så???

Jag önskar alltid att livet ska vara som en film de där stunderna då man fattar avgörande beslut.

Typ som när man egentligen har nåt jätteviktigt att göra, nåt föredrag man ska hålla eller nån match man ska spela, men istället sitter man på en parkbänk och deppar för man inte vågar. Så råkar man kasta en blick på tidningen som någon slängt bredvid en på bänken, och där står det "NOW GET OVER YOURSELF ALREADY, GET YOUR FAT ASS OVER THERE AND JUST DO IT!!!"

Eller när man nyss blivit dumpad och sakta går hem genom staden mitt i natten. Alla man möter går hand i hand. Det börjar spöregna. En taxi kör förbi och stänker vatten över en. Man trampar i en hundskit. Man sätter sig på trottoarkanten och hatar livet. Då kommer någon, oftast en svart man i vita kläder, som sätter sig ned bredvid en och lägger handen på ens axel. "You know... This too shall pass." säger han, sen fäller han upp sitt paraply och går vidare och efter det vänder allt.

Eller när killen du träffade för ett tag sen visade sig vara ett riktigt svin men du av någon dunkel anledning bestämt dig för att ge honom en chans till. Hans nummer dyker upp på displayen och du ska just svara då någon låt om att "you could do a million times better ditch the douche" spelas på radion, och istället för att trycka på den gröna knappen trycker du på radera.

Varför händer inte sånt? Det är mycket synd kan jag tycka. Kan erkänna att jag brukar leta såna där tecken som bara den, men det är fusk. Det ska ju komma helt oväntat, och sen ska allt stå helt klart för en. Man ska helt plötsligt veta exakt vad man måste göra. Svag, hoppfull musik ska starta samtidigt som man får det där beslutsamma uttrycket i ansiktet, sen ska den explodera i en tårdrypande refräng just när man reser sig upp och börjar gå med målmedvetna steg för att säga upp sig från det där skitjobbet, hålla det livsavgörande talet eller kyssa killen i sina drömmar.

Äh. Det får nog bli mindre teve för mig ett tag.

Hm

Om jag lätt blir överdrivet nostalgisk? Heh. Det är bara förnamnet, jag lovar. Skulle kunna tänka tillbaka på något som hände typ förra veckan, stirra ut i fjärran, mumla nånting om att "det var tider det" och fälla en liten tår.

Råkade se den här bilden, och fick en flashback från i somras. Fick lite feeling och gick in och läste gamla inlägg. Känns som en evighet sen men ändå som igår. Kan älska att se tillbaka på det sättet, man blir alltid förvånad över hur mycket som faktiskt förändrats. Det är fint att få bevis på att tiden går men samtidigt underligt sorgligt.



här är inlägget med bilden.
Tyckte det var himla kul med en sån skylt just framför en trappa. Tyckte att om folk inte är smarta nog att själva inse att man inte bör cykla nerför en trappa så får de skylla sig själva.

Jag insåg inte riktigt att det är just vad jag själv gör. Jag ser varningsskyltar, förstår att de sitter där av en anledning, sen skiter jag fullständigt i dem ändå och slänger mig nerför trappan.

Jag får skylla mig själv, det får jag.


Hur gick det här till?

Jag har blivit löjligt besatt av Paradise Hotel. Seriöst. Måndag och tisdag är plötsligt veckans höjdpunkt. Jag räknar dagarna till nästa avsnitt. Jag kollar extramaterial. Jag kommer på mig själv med att vara inne och läsa maniskt på deltagarnas bloggar. Vad är grejen?? Man kollar på det, man vet att det är skit, men man kan inte slita sig från det. 

Det är rätt sinnessjukt att det kan vara så enkelt. Någon tänkte "Hmm.... Sex, alkohol, snygga uppmärksamhetstörstande människor och intriger - Det är ett vinnande koncept!" Och så funkade det liksom. Det känns som ett hån mot mänskligheten.

Två timmat kvar!!
Ikväll kommer Franscesca tillbaka. OMG. Ska hon pakta ihop sig med Rami? Vad kommer hon göra mot Erika? Blir det stelt mellan hon och Jackie? Hur ska lilla Stefan reagera? Hur blir det med Greta och Cimon? Och den där nya skumma killen, vad är grejen med honom??????
JAG KAN INTE VÄNTA.


Uschhhhh

Jag och min syster pratade häromdan om hur jobbigt det var när man var liten, och någon ropade till exempel "Vem vill ha, säger ja!". Hur man dog litegrann inuti varje gång man hörde det bara för att det är en så märklig och inkorrekt mening. Hur det gjorde ont att höra utan att kunna göra något åt det. För är det nånting som är värre än grammatikfel så är det folk som måste påpeka dem.

Varje gång jag hör eller ser någon begå ett språkligt misstag genomgår jag en inre kris. Varje liten impuls skriker åt mig att rätta det. Om jag följde dessa impulser skulle jag hata mig själv sen, för hur vidrigt är det inte med folk som rättar andra när det handlar om skitsaker som typ att någon skrivit de när det ska vara dem? Övervidrigt. Men, ja. Det är plågsamt att låta bli också. Att låta en sån sak passera får det att krypa i kroppen av obehag, det blir nästan omöjligt att tänka på nåt annat.

Herregud. Vad är mitt problem?


The pros and cons of breathing

+
Det håller dig vid liv

-
Har någon lagt av en tvingas du känna stanken

Jomensåatte...

När jag är för sjuk för att jobba och för frisk för att göra ingenting påbörjar jag jobbiga projekt som att göra om designen på bloggen. Tyvärr orkar jag aldrig göra klart nåt. Det är beroendeframkallande och skitkul att hålla på med, men bara till en viss gräns och sen tar det tvärstopp. Nu ska jag påbörja nåt nytt som aldrig kommer avslutas. Det får alltså se ut såhär tills jag inte har nåt bättre för mig igen.


Det här är en termometer.

I mitten finns noll. Ligger strecket under noll är det minusgrader. Så långt är vi överrens, va?



Det här betyder att när det blir kallare sjunker temperaturen. Man kan alltså inte säga "Oj det är över tjugo grader idag!!!!" och då mena att det är kallare än tjugo grader. Det går inte.

Ska jag tvingas prata om vädret hela dagarna tänkte jag bara att vi kan ha det klart för oss.

Haha

Jag blev sjuk idag och ringde till mamma för att beklaga mig.

Mamma:- Ska jag komma och hämta dig?
Jag:- Ja typ.
Mamma:- Okej då kommer jag sen.
Jag: -När då?
Mamma: -När jag har kört ett T-boxpass så jag orkar med min familj.


MEN

Det är så typiskt, är det inte, att när man bestämt sig för att gå skola regnar det helt plötsligt jobb från alla håll. Här har man gått mer eller mindre arbetslös i tre månader, paniksökt jobb som besatt utan någon större framgång och sen när det är försent har man helt plötsligt valmöjligheter. Vad är grejen med det? Antagligen ett tecken på att jag borde fortsätta jobba istället för att plugga. Det blev lite besvärligt nu, besvärligt på ett oh så bra sätt.

Vilka kämpar

Jag har länge undrat varför många äldre blir så sura och missnöjda ju mer åren går. Har tänkt att det måste ha nånting att göra med att man får ont och inte klarar sig så bra själv och saknar tiden då man var ung. Men nu förstår jag den egentliga anledningen.

Äldre som har trygghetslarm måste ju vara sjukt självdiciplinerade. Tänk själv, gå omkring med ett knapp runt armen dygnet runt utan att få trycka på den. Herregud! Det måste verkligen kräva konstant fokus hela tiden. Inte trycka på knappen, inte trycka på knappen, inte... trycka... på... knappen!!! Shit. Man måste beundra dem för det, gamlingarna.

Hej jag har kul.

1.Ta fram din mobil.
2. Bläddra igenom din inkorg.
3. Stanna när du räknat till tio och skriv första meningen i sms:et.
4. Gör likadant på varje fråga.


1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
Det nya året kan bara bli bättre än det som varit.


2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?

Nä nu har du nog spårat ur, flicka lilla.


3. Vad är de första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?

Hej, hoppas du mår bra och inte jobbar ihjäl dig.

4. Vilket sms blev du mest berörd av?

Hade ni kul då, fick höra att ni var jävlart askalas?


5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?

Nu är schemat i inboxen.


6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?

Minus e inte roligt, plus e bättre..


7. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?

Vad hette bubbelvinet vi hade på studenten?


8. Vad vill du höra mest av allt?

Tja, händer?


9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?

Ja de hoppas jag!


10. Din romantiska replik?

Jamen hon kommer före till mig och hänger bara.


11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?

God jul på dig då!


Ibland..

får jag en diffus känsla av att Charlie försöker säga mig något. Något So long sucker-aktigt.


When it rains rains rains

You better get back cause I'm ready for
More than this
Whatever it is
Baby I hate days like this




Okej jag erkänner.

Tydligen är det ett väldigt provocerande beslut att inte vaccinera sig mot svinifluensan. Varför då? Är det själviskt? Om man är så himla rädd att bli smittad kan man väl vaccinera sig själv så är den saken ur världen? Och blir jag sjuk är det inte direkt så att jag tänker gå runt och hosta på folk bara för att retas. Okej att det inte finns några vettiga argument att avstå direkt, men det är väl inget att hetsa upp sig för, det är väl liksom upp till var och en hur idiotisk man vill vara?

Jag tror ni är rädda för svinis. Jag tror ni är svinrädda. Därför blir det en sån stor grej. Ni vill bara utrota viruset så snabbt som möjligt så ni slipper öppna dörrhandag med armbågen och bära med er handsprit överallt. Och visst, det kan jag väl förstå. Men ska jag bekänna en sak?

Jag är också skraj. Inte för att ligga sjuk i influensa, händer det så händer det. Däremot känner jag en instinktiv ovilja så kraftig att jag skulle kunna svimma av bara tanken på att någon ska spruta en främmande substans rakt in i mina muskler. En substans som kan ge mig feber och andra obehagliga symptom ska jag alltså frivilligt låta injiceras i min arm? Skulle inte tro det va.

Tyvärr...

förstod inte riktigt frisören att det inte funkar att platta mitt hår när det är så här fuktigt ute. Jag känner mig ungefär som Monica i Vänner när de åkte utomlands och hennes hår blev större och större tills hon fick göra rastaflätor. Som en flashback till Turiketresan. Men men. Det kan väl kanske vara kul att gå omkring och konstant se ut som man fått en elchock. Det har säkert också sina sidor. Jag får skratta ihjäl mig litegrann så fort jag råkar se en spegel, till exempel.


Släktmiddag


Jag och Elina knäskålar.



Vi lågar mat. Det är ju bra att kunna spara in lite på el såhär i lågkonjunkturen.
Hehe. Jag har många fler men de är för låga. Hehe.



Vi är väldigt hälsosamma av oss.



A jul-must have.


Nyårsdagen.

Det måste ändå vara den mest ångestfyllda dagen på hela året. För bara några timmar sen var allt möjligt, allt gammalt skulle lämnas och allt skulle bli annorlunda. Allt skulle bli så bra. Desperationen i folks ögon låtsades man inte om och så fort känslan kom krypande hos en själv höjde man snabbt musiken eller tog en till drink.

Sen vaknade man med en ringande huvudvärk och insåg att allt fortfarande var som vanligt. För ingenting som spelar roll förändras på grund av champange, fyrverkerier eller allt för höga förväntningar. Har man egentligen tagit sig någonstans över huvud taget? Står man inte kvar på exakt samma ställe som förra året? Har man åstadkommit något alls?

Till slut stiger man upp. Går på toan, tar en huvudvärkstablett och äter en macka. Någon ringer och vill veta vem som sa vad om vem och vilka som försvann in i vilket rum och plötsligt känns det inte så farligt längre. Man kommer ihåg att man har det riktigt bra och att även om man har smink över halva ansiktet och klänningen tappat hälften av paljetterna så ligger världen fortfarande för ens fötter och allt är fortfarande möjligt. Allt kan fortfarande bli fantastiskt.

Gott nytt år!


RSS 2.0