Dessutom...

Ett tillägg till förra inlägget. Hur mycket tror ni inte att en vanlig svensk kostar samhället? I ungefär 18 år bidrar vi inte med en krona, då lever vi på bidrag. Likaså när vi blir pensionärer, när vi utbildar oss, när vi blir sjuka och så vidare. Jag ser absolut inget fel i detta, vill bara påpeka att kommer man som invandrare i vuxen ålder och börjar jobba ganska snabbt borde väl det uppväga de utgifter man kostat staten under de år man sökt asyl.

Fast justja. Det är ju hemskt att invandrarna "tar" våra jobb också. Det glömde jag visst.

Rätt intressant att SD målar upp en bild av att det finns ett visst antal jobb och en viss summa pengar, och varje gång något av dem går till en invandrare så blir en svensk utan. Låter kanske logiskt, men är det verkligen hela sanningen? Är det inte så att ju fler som jobbar och tjänar pengar, desto fler arbetstillfällen skapas? Och ju fler som jobbar och betalar skatt, desto starkare blir ekonomin, vilket leder till ännu fler arbetstillfällen?

Det här har jag väl egentligen ingen större koll på, men så mycket vet jag i alla fall att varken ekonomin eller arbetsmarknaden är statisk. Eller?


Nån måste skämta med mig aprilo?

Det här är Sverigedemokraternas valfilm. Först var jag övertygad om att det var en parodi. Tydligen inte.

http://www.youtube.com/watch?v=XkRRdth8AHc&feature=player_embedded


Om det inte var så sjukt obehagligt skulle jag dö av skratt. Alltså jag är helt mållös. Sitter bara och gapar. Bara tanken på att det här partiet har en CHANS att komma in i riksdagen, trots den här typen av propaganda, får mig att tvivla på mänskligheten litegrann. Läser kommentarerna till klippet och förlåt, men det är helt enkelt hjärndött. Alla bara "Jaaaaaaaa håller med, dom bara suger åt sig alla pengar och vi får ingenting. Vi kan inte blunda för det problemet! Inte rasistiskt alls!!"

EH. För det första: Vadå dom? Vilka suger åt sig pengar? Det här är det farliga. Man generaliserar rakt av, och detta DOM blir liksom till en ständigt växande fiende som lurar där i utkanten hela tiden och innebär ett direkt hot. Vad som helst för att få folk att glömma att det är individer det handlar om. Människor som upplevt saker de flesta av oss över huvud taget inte kan föreställa oss. Det är ingen homogen grupp som vill samarbeta för att utrota våra traditioner och ta våra pengar. Det är helt enkelt personer med olika drömmmar, känslor, intressen och ursprung, som av olika skäl tvingats lämna sitt hemland för att försöka skapa sig ett nytt liv. Förnekar självklart inte att många utnyttjar systemet men det är nånting som alltid kommer följa med ett välfärdssamhälle. Även svenskar fifflar med bidrag. Enligt mig är det helt klart värt priset jämfört med hur vi skulle ha det annars.  

För det andra: Hur kan man vara så fruktansvärt enkelspårig att man tror att alla problem kommer lösas bara vi minskar invandringen? Förstår ni hur naivt och förenklat det är? SD erbjuder en syndabock, en lösning som är lätt att förstå, och folk nappar. Jag kan knappt tro mina öron. Ta upp en historiebok. Ser ni några kopplingar? Visst kan vi väl för en gångs skull lära oss av våra misstag? 

Visst, det är en demokrati. Jag vill inte inte slänga ut eller tysta folk, inte ens de som vill slänga ut andra. Men snälla. Lyssna på ert sunda förnuft. Jag tror verkligen att det finns där. Använd det, så behöver inte detta problem bli värre än det redan är.


Och lite Cash


Nu personalfest

Känner inte peppen överhuvudtaget, skulle egentligen hellre ligga hemma hela dagen och inte göra ett skit. Hatar det, det värsta som finns är när man liksom inte ens orkar försöka tagga till. Men äsch. Tror det kommer ta sig ändå. Vi ska vara ute i regnet ett bra tag tydligen och skjuta lerduva och ha oss. Känns som att det är lite väl mycket att utmana ödet att sätta en bössa i min hand men förhoppningsvis är omgivningen ganska ödslig och folk väl försäkrade. Återkommer med eventuella skaderapporter senare.

Idag

är jag inte bakis.
Inte trött efter att ha jobbat natt.
Inte trött efter att ha jobbat förmiddag.
Inte stressad över att jobba eftermiddag.
Inte stressad över att plugga.

Det känns... konstigt. Vet inte hur länge sen det hände sist eller när det kommer inträffa igen. Men det känns fruktansvärt äckligt bra.

Inte okej

Det här vädret är inte roligt för någon. Visst. Men alltså tänk dig om det DESSUTOM skulle få ditt hår att växa till bisarra proportioner. Som sagt, jag hyser den största sympati för Monica i det där vänneravsnittet ni vet.


Kommentarer från vårdtagare:
Söt tant: -MEN VILKET HÅR DU HAR MÄNSKA!
Jag och min frilla: -Hahaha...?
ST: -stirrar utan ett ord-
JomF: -Hehe.....?
ST: -fortsätter stirra-

Sliskig gubbe: -Har du självlockigt hår?
Jag och min frilla: -Jaa.
SG: -Varför låter du så missnöjd? Jag menar det måste ju ge vissa.... FÖRDELAR.
JomF: -Fördelar? Eh... Jag slipper locka det?
SG: -HÖHÖHÖHÖHÖ.



Trött afrotjej 89 signar ut.


Broder Tuck

Idag började lillebror gymnasiet. Helt sjukt ju.
Jag minns min första dag. Jag började på atorp och när jag hade slutat gick jag vilse på vägen in till stan. Förhoppningsvis går det lite bättre för honom. Han är dock ännu tapigare så det återstår ju att se.



Sofaking great


Dagens kommentar

"Jag har epic skit! Helt luktfritt! Det är därför jag inte drar mig för att bajsa var som helst."

Två minuters förbluffad tystnad uppstår.

"Eller alltså... Inte VAR som helst."

Hahahhaha som att det var det konstiga med den meningen, och inte att hon just refererat till sin egen avföring som EPIC SKIT. Hahahhahahha?? Detta kommer du aldrig få glömma.

Den här soppan kommer ta kål på mig

Hehhehehe. Heh. Heh. Hhehehehehehhehe fattar ni? KÅL.
Nej alltså jag tar kål på mig själv.
Hehehehhehehehehehehehehehehehehe.


Ehhhhh

Håller på att läsa Snabba cash och det har möjligtvis stigit mig åt huvudet. Lite smått. Haft sjukaste drömmen flera nätter i rad.

Jag har ganska ofta stressdrömmar. Typ att jag ska åka nånstans men inte hinner packa, att jag ska ha en tenta men inte hunnit plugga och så vidare. Nu består dock stressen av att jag försöker hitta säkraste sättet att tvätta pengarna jag drar in på att sälja kokain???

Försöker även tänka ut hur jag ska kunna expandera, öka utbudet och skaffa fler kontakter. Är rädd för att trampa på någon annans revir, känns lite onödigt att starta ett gängkrig (i min drömvärld är maffian väldigt utbredd i stora staden Skellefteå? Haha??) Vill inte åka in heller. Väger risker mot intäkter, tänker att jag måste byta mobil, undrar vem bossen högst upp kan vara, funderar hur jag ska kunna skydda min familj om nånting går snett. Allt det försöker jag reda ut samtidigt och det blir kaos.
Och så en natt var jag mitt i allt sjukt orolig för att jag hade sålt till Petra. Ville inte att hon skulle vara inblandad men mest av allt var jag rädd att hon skulle gola ner mig.
HAHHAHAHA. GOLA NER MIG.

Okej att ha lite inlevelse i det man läser men det här spårar.

Arbetsskada

Egentligen älskar jag att kallprata med folk om ingenting. Det är trevligt. Men alltså när man träffar den tionde vårdtagaren för dagen och hör sig själv dra samma radda om vädret för hundrade gången, då vill man bara kräkas.

Som till exempel "Det är rätt kallt i luften, mest solen som värmer."
SOM ATT DET INTE ALLTID ÄR SOLEN SOM VÄRMER, EINSTEIN???

Och så har vi förstås "Det är väldigt kvavt idag."
Tror jag inte att personen vet det eller?? Tror jag att vi andas olika luft på något sätt? Tror jag att personen går omkring i en egen bubbla med sitt alldeles egna syre och behöver mig för att informera om kvaliteten på den vanliga luften??

Värst av allt är ändå när jag hör mig själv klämma fram ett käckt "Oj så regnigt det är idag, men såna dagar behövs väl också! Höhöhöhö!"
Då vill jag inte vara med längre. Då vill jag krypa ihop i fosterställning och känna självföraktet frodas. Vem ÄR jag? Hur hände detta? Och framförallt: Vad kommer härnäst? "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"????

God help me.


Att vara en bluff

En märklig grej jag har tänkt på.
Nånting som gör mig fruktansvärt trött är folk som inte tror på sig själva. Som saknar motivation, inte tar tag i saker, väntar på att andra ska fixa saker åt dem. Blir ledsen när folk inte ger sig själva en rättvis chans.

Jag vet att om jag verkligen vill nånting så fixar jag det. Vet att jag alltid hittar ett sätt. I teorin. Men vad jag än gör, vad jag än åstadkommer. Varje gång jag lyckas känns det som att jag har lurat alla BIG TIME.

Hur kan man lita på sin förmåga, men samtidigt känna sig som en större bluff ju mer man klarar av? Som att man egentligen inte hör hemma på det där jobbet. Att man bara hade tur som fick det betyget. Att man egentligen inte förtjänar de kompisarna. Att man inte borde ha vunnit, inte borde ha fått den där komplimangen, inte borde ha lyckats egentligen. Tror det är vanligt, och det är så synd. Tröttsamt. Var kommer idén från? Varför är det så sjukt många som går omkring och känner sig bara just så pass tillräckliga? Som att de måste kämpa för att duga? Som att de ständigt måste bevisa sig? 

Du behöver inte bevisa ett skit. Lev bara livet istället.

In my mind you're all retards anyhow


RSS 2.0