Man blir ju lite trött


Smart. Verkligen SMART.

Hörde på radion att självdestruktiva ungdomar placeras på rättspsyk för att det inte finns nog med platser.

OKEJ?
Det är idioti av en grad jag inte ens visste existerade. HUR resonerar man?

"Här har jag några självmordsbenägna ungdomar, men inga vårdplatser. Vad ska jag göra? Hmmm hm JA nu vet jag!!!!!! Jag sätter dem bland en massa mördare och våldtäktsmän. Hurra hurra vilken briljant lösning!!!!!!!!!!"
 
Öhm. För en gångs skull vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Förutom att det här helt klart får mig att förlora ännu en del av det lilla hopp för mänskligheten jag fortfarande hade kvar.

Bra jobbat.

Var på jobbintervju idag, och jag vet inte riktigt vad som tog åt mig. I vanliga fall när jag är lite nervös sådär blir jag rätt tyst. Det är som att nån sorts spärr infinner sig som gör det omöjligt att föra ett samtal med normalt flyt. Nu blev det tvärtom. Det fanns ingen spärr över huvud taget, jag babblade på som om det var den sista dagen i mitt liv.
Tyst nu tyst nu tyst nu, tänkte jag. Men tystnade jag? Nej. Jag kläckte ur mig den ena märkligheten efter den andra.

Har ingen aning om det gick bra eller dåligt. Vet seriöst inte. Den lättaste frågan lyckades jag dock svara fel på. Den klassiska "Var ser du dig själv om fem år?" Det finns ju ett ganska givet svar på den frågan i det sammanhanget kan man tycka. "Förhoppningsvis på det här företaget" är väl rätt smart att svara.

Men herregud. Jag ser inte mig själv om fem år. Jag får hjärtklappning av blotta tanken. Därför blev jag väl en aning ställd när hon slängde den frågan över mig helt utan förvarning.

På det här företaget, tänkte jag men mumlade istället nånting om att jag inte ens vet vad jag gör i höst.
Vad säger du din idiot, på det här företaget, PÅ DET HÄR FÖRETAGET, tänkte jag men fortsatte svamla om att jag tänker plugga.

Det blev tyst. Hon kollade på mig med en liten bekymrad rynka i pannan. Sen förklarade hon lugnt att de helst anställer folk som avser att jobba kvar ett tag. Jag nickade ivrigt och kände hur jag fick ont i käkarna för att jag log så hysteriskt. Hon fortsatte kolla på mig. Jobbig stämning i några sekunder. Sen fortsatte intervjun.

Men. Förutom det gick det nog bra. Kanske.


Jaha

Hittade den här bilden från inatt på mobilen. Hur tänkte jag när jag tog kort på en vägskylt? Slogs jag av plötslig inspiration? Trodde jag att det var konstnärligt? Inbillade jag mig att det skulle bli ett riktigt litet mästerverk?


Sen kom jag på det. I vårat tämligen dimmiga tillstånd tyckte jag och Jennifer att det var hysteriskt kul att det satt en sån skylt tre meter från en trapp.

Nu kommer jag att störa mig på den där skylten varje gång jag går förbi. Förstår inte riktigt vitsen. Fattar man inte att det är en dålig idé att cykla ner för en trapp får man väl skylla sig själv kan jag tycka. 

Förstår inte de som sätter ut såna där skyltar hur mycket idioti man skulle slippa om man lät bli? Ta bort varningar av det här slaget, så löser sig problemet liksom av sig själv till slut. Befolkningens medelintelligens skulle väl höjas några snäpp om inte annat.

Äh


Ändå lite coolt

http://perezhilton.com/2009-07-09-michael-jackson-tribute-in-stockholm

Okej?

Hela vägen hem från stugan satt pappa och pratade om hur hans susp har en tendens att skära in på obehagliga ställen. Sen fick han en idé. "Det är ju bara att låtsas att det är en string-susp!" sa han glatt.

Jag känner mig illa till mods. Och jag ifrågasätter starkt mammas mentala tillstånd när hon fick idén att gifta sig med honom.

åååååååååååå

Förresten så blev jag så sjukt arg igår. Det börjar med att man väcks av att dom ringer från jobbet och undrar om man kan hoppa in några timmar på eftermiddagen. Hade inte stigit upp än och var inte säker på hur illa två kvällars festande hade påverkat mig, men tydligen är jag oförmögen att tacka nej till jobb hur illa jag än mår. Det ångrade jag bittert från det att jag reste mig upp till det att jag kom hem. 

Men det var inte det som var grejen egentligen. Det jag blev förbannad på var några som kom en halvtimme innan stängning. Jag upplyste snällt och vänligt om att vi bara gjorde hämtpizzor för att vi höll på att stänga. Tydligen var detta väldigt svårt för dem att ta in. Alltså, vad i meningen "Ni kan inte sitta här och äta tyvärr" är det som är så himla svårt att begripa? Tydligen mycket för jag fick upprepa den i olika varianter ungefär tio gånger innan innebörden verkade gå in. Sen bestämde de sig för att beställa ändå, men pallrade de sig därifrån när de fick pizzorna? Nej de tog kartongerna och satte sig vid borden lika fullt. Fatta vilken SKITSTIL. Det fanns liksom inget rum för missförstånd, de hade betalat hämtpris som är billigare, jag hade verkat uppriktigt ledsen över att de inte kunde sitta där, bett om ursäkt och allt. Och så sätter de sig där i alla fall och grisar ner!? Gör man så eller? Nej det gör man inte, om man inte är en ouppfostrad jävel som inte kan bete sig.  

Sånt där stör mig så sjukt mycket, inte bara för att det innebar extra jobb för mig när jag var bakis som få, utan själva inställningen. Att man liksom skiter i allt och alla och gör som man vill, och sen sitter man där med ett äckligt självbelåtet flin och känner sig ball. Och inte kunde de ta bort efter sig heller. Ett riktigt rövgäng var det.  

Hej

Efter en rätt hysterisk helg känns det för en gångs skull rätt skönt att inte jobba. Värre är väl dock att jag varken har mat eller kläder. Har knappt bott i lägenheten sen studenten så det är lite kaos. Skulle egentligen hit och tvätta förra veckan, men vad gör jag då, ja då lyckas jag låsa mig ute. Så där sitter jag i trappuppgången utan nyckel, pengar, mobil eller ens ett par skor. Bara en väska med smutstvätt för att öka uteliggarfeelingen. Bra jobbat Sandra. Note to self: Om du tänker låsa dig ute igen (vilket du kommer att göra) ta då på i alla fall på dig ett par SKOR.


Elina


Min syster är lite märklig ibland. Häromdan till exempel. Då hade hon av okänd anledning ritat massa grejer på sin mage.

Jag: Varför har du ritat massa grejer på din mage?
Elina: Det är tre gråtande prinsar.
Jag: Okej.

Tystnad uppstår i några minuter.

Jag: Varför har du ritat tre gråtande prinsar på din mage?
Elina: För att jag är rätt bra på att rita gråtande prinsar.
Jag:..........
Elina: Och så för att de ska kunna dansa.
Och så spänner hon magen på nåt sätt så att de tre gråtande prinsarna rör sig.

Ja. Det säger väl en del om den mänskan.

Jomen hej

Vet inte vad det är med mig just nu, men varje gång jag tvingas planera något längre än en vecka framåt drabbas jag av ett slående obehag. Det kan väl ha att göra med att framtiden inte längre är utstaplad. Men det borde ju kännas bra. Fri borde jag känna mig. Istället går jag runt och förtränger att framtiden existerar.

Festivalen hade jag inte tänkt gå på över huvud taget till exempel. Sen stod jag där på turistbyrån och vips hade jag köpt biljett för två kvällar. Det var ju trevligt kanske. Fast jag vet inte riktigt vad som hände igår. Var väl helt slut efter att ha jobbat hela dagen, sen blev det historiens kortaste förfest och sen blev det svinigt kallt ute och helt plötsligt längtade jag bara efter min varma säng. Klockan halv ett. Lyckat.

Men ikväll. Då blir det toppen.


RSS 2.0