Sandra Hedlund

För på ställen där män jobbar är ju alla så himla RAKA och ÄRLIGA. Karlar pratar ej bakom ryggen på varann, de säger saker face to face.

Jag har alltid haft lite svårt för såna argument. Det beror helt enkelt på att jag har problem med att se logiken i detta. För om vi nu ska utgå från att kvinnor är på ett visst sätt och män på ett annat, då brukar det ju i andra sammanhang pratas om att kvinnor är de som är mer empatiska och omsorgsfulla och gärna pratar känslor. Men det är tydligen ett undantag när vi samlas på samma arbetsplats, då förvandlas vi plötsligt till illvilliga och socialt inkompetenta skvallerkärringar?

Män däremot, som i andra sammanhang benäms som oförmögna och/eller ovilliga att uttrycka sina känslor utan helst löser problem genom att ett härligt uppfriskande litet slagsmål... De förvandlas på arbetsplatsen till så pass öppna och ärliga masters of communication att de löser konflikter omedelbart?

Vad har jag missat i detta pussel? Nåt måste det ju vara?

ELLER är det helt enkelt så att denna myt bygger på gamla unkna föreställningar om könen som i själva verket inte har så mycket alls med verkligheten att göra? Föreställningar om att män är effektiva och rationella, medan kvinnor är emotionella och därför irationella? Något som bottnar i åsikten att kvinnor inte hör hemma på en arbetsplats där de faktiskt kan tjäna pengar och ve och kval: KANSKE RÅKA FÅ INFLYTANDE?

You tell me. Personligen känner jag att såna värderingar borde förpassas tillbaka till stenåldern där de hör hemma.

Denna blogg är så fin. Satt och läste igenom HELA igår och bara log som ett fån.

Nu kommer jag att låta som en enda stor klyscha, och det är fritt fram att kräkas.... Men att praktisera på ett sjukhus och träffa människor som är svårt sjuka har verkligen fått mig att inse hur otroligt viktigt det är att låta det fina och goda i livet ta minst lika stor plats som det jobbiga. Det låter så självklart och man har hört det tusen gånger förr, men jag tror inte att jag riktigt insett vad som menas med det förrän nu. Man kan inte styra hur man känner eller vad som händer en, men man KAN styra vad man väljer att fokusera på.

Frågan "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" dyker ofta upp nu för tiden.

Jag tycker att den faktiskt svarar på sig själv eftersom den antyder att lycka enbart är beroende av yttre faktorer, alltså hur vi har det. Tänker man så är det inte konstigt om man mår dåligt, för vi kan ALLTID få det bättre. Vi kan alltid jobba hårdare, tjäna mer pengar, bli duktigare, trevligare, snyggare. Men inget av detta är ju egentligen kärnan när det kommer till vårt mående.

Jag tror att vi ser för mycket på ångest och oro som symptom som går att bota. Som något sjukt vi inte borde känna, något vi kan ta bort genom att ta kontroll över det. Som om lycka vore samma sak som frånvaron av ångest eller nedstämdhet. Men vad är egentligen psykisk hälsa? Är det friskt att bara känna vissa saker? Går det att välja ut vissa känslor och bli fri från andra?

Nej, det tror jag verkligen inte. Men att fokusera på det som är underbart i livet är inte samma sak som att förneka att det är skit ibland.

Det var dagens lektion från Hobbyfilosofen_89.

Såhär ser jag på saken: Om våld i någon form ingår i den manliga normen så kommer kvinnor i slutändan att drabbas av det. Ses det som macho att slåss och bete sig agressivt så kommer tjejer och barn att bli slagna och kontrollerade. Det spelar ingen roll hur socialt oaccepterat just kvinnomisshandel är, om man lär sig att handskas med problem genom att använda våld istället för att kommunicera så är det så man kommer att handskas med problem i trängda situationer genom hela livet.

Nu säger jag ju självklart inte att alla män som slagits även kommer att slå en tjej, men jag är övertygad om att det finns en koppling mellan såna här föreställningar om vad en riktig man är och mäns våld mot kvinnor. Bara uttrycket RIKTIGA MÄN i sig är ju liksom problematiskt. Varför ens indikera att det finns någon sorts låtsasmän? Män borde över huvud taget inte behöva bevisa något, inte behöva försvara någon påtvingad roll. Vettiga män är sig själva oavsett om det råkar bryta mot någon skum manlig kod som i förlängningen bara leder till ojämlikhet och misshandlade fruar.

Bara keep it real helt enkelt. För jag tror att väldigt väldigt få människor är agressiva misshandlande våldsbenägna idioter av naturen, penis eller ej.

Så... Jag antar att vad jag vill säga är nu ska jag iväg och big brother-hänga och VIPS råkade kameran slinka upp framför spegeln och HIHIHI jag råkade bara se ut såhär???? GILLA!! BEKRÄFTA MIG!!! :)))

Alla lägger jämt upp så sjukt snygga bilder på sig själva nu för tiden. Typ, "nu ska jag iväg och äta middag och VIPS råkade kameran slinka upp framför spegeln och HIHIHI jag råkade bara se ut såhär???? GILLA!! BEKRÄFTA MIG!!! :)))"

Nu kanske jag låter bitter, men herregud nej. Blir ju också sjukt bra på bilder jämt! Är bara för cool för att hålla på och posta dem hela tiden.

Smiling with my eyes, som Tyra Banks hade sagt.

FEL.

Praktiken är inget annat än en tokeffektiv hybrisdödare.

Jag har ALDRIG känt mig så ung, oerfaren och okunnig som nu. Inte ens när jag var typ fyra år kände jag mig såhär n00big? (använde jag just det ordet???? what??)

Det kanske är ett tecken på mognad att inse sina begränsningar. Hur kass och värdelös jag än känner mig har jag hur som helst kommit fram till en annan insikt också: Det ÄR verkligen det här jag vill hålla på med.

Har aldrig förr känt den känslan, men nu mitt i all påtvingad ödmjukhet bara infann den sig pang bom. Inte så att jag varit så värst osäker på utbildningen, den har alltid känts rätt. Men det här går djupare. Vet inte hur jag ska beskriva det. Det är bara så jäkulskt fint att jag inte riktigt vet om jag ska gråta en skvätt eller bara rycka på axlarna eftersom det känns så självklart.

Hej jag heter Sandra och jag är snart socionom!

Jag får alldeles ont i magen när folk envisas med att lägga ut bilder på anorektiska tjejer och gång på gång kommentera hur fult det är. Kanske menar de väl. Men i mina ögon är detta ungefär lika sympatiskt som att lägga ut en bild på en cancersjuk som är mitt i sin behandling och skriva nåt i stil med "Flintskalligt är asfult!!!".

Det finns så många olika sätt att vara snygg på, alla gillar olika, det ena utesluter inte det andra osv. Men när någon lider av en faktiskt livshotande sjukdom ser jag det inte bara som riktigt osmakligt att påpeka huruvida man finner personen attraktiv eller ej, utan framförallt är det totalt irrelevant?

Tror man att detta ska hjälpa personer med ätstörningar så anser jag att man inte fattat ett skit. På vilket sätt förväntar man sig kunna bota en sjuklig fixering vid vikt och utseende genom att fokusera ÄNNU mer på just vikt och utseende? Och betona att det är just vad killar vill ha (för alla killar tänker ju exakt likadant och föredrar precis samma kroppstyp, eller......?) som är det viktiga i sammanhanget.

Nä, detta kan jag verkligen inte förstå.

Så gammalt och så gjort men så sjukt kul. Vi spenderade gårdagen med att high fiva varann för varje ny like och kommentar.

Vad är det för ord jag söker? Eh, jo just det. Moget.

Så jag försökte ganska länge att hålla det inom mig. Vilket resulterade i väldigt suspekta grymtningar, hyperventilerande och tårar. Tjejen i sätet framför har vänt sig om och kollat misstänksamt och förbryllat på mig flera gånger. Jag skäms som ett as, men kan samtidigt inte sluta skratta. VAD ÄR DET MED MIG???

SÅÅ FRUKTANSVÄRT SKÖÖÖÖNT.

Denna kräkliknande fattigsoppa kan vara det godaste jag ätit i hela mitt liv.

Att det år 2012 kan uppstå en stor debatt för att en kvinna viftar med en hårig armhåla i teve gör mig bara alldeles matt. Vilken jävla icke-diskussion. HUR kan lite hår uppröra folk så de startar en facebookgrupp och hatar ihjäl sig på en enskild individ? Det är sånt som gör att jag tappar hoppet om mänskligheten lite smått ibland.

SJÄLVINSIKT människor, skaffa det. När ni blir skitirriterade på yttre attribut hos någon, gå tillbaka till er själva och reflektera över VARFÖR det stör er så mycket, istället för att urskillningslöst börja håna enskilda personer. Vi är tänkande individer för guds skull, men i det här fallet beter sig folk som djur som stöter ut den som inte blint inordnar sig under meningslösa normer och följer flocken.

Jag blir så frustrerad när folk inte förstår att det är såna här normer och strukturer som i slutändan leder till att framförallt kvinnor misshandlas, våldtas och mördas. Både män och kvinnor underhåller normerna och vägrar se kopplingen. Hur kan ni inte lägga ihop ett plus ett?