Sandra Hedlund

Folk som alltid gör samma saker ger mig kraftig ångest. Hela den här veckan har jag till exempel sett en tant som tar samma buss hem varje dag. Jag tänker mig att hon är fånge i sitt eget liv och så får jag lite svårt att andas.

Aaaaaaaaaaaaaaah obehag!!!

Nu för tiden bloggar inte folk om mode. De bloggar om mode, hur halva deras familj kolavippat, livet som mamma, lite gamla hederliga våldtäkter och så fotografering. Fint att utvecklingen går framåt och folk vidgar sina vyer tycker jag.

Fast jag undrar ju dock hur man förlorar 2 våldtäkter? Är det en förlust man sörjer liksom? Känns ju i så fall värre att förlora sin mode & fotografering. Jämrans öde.

Nu har all stress och nervositet börjar lägga sig. Och jag känner mig ganska eländig.

Älskar fortfarande själva praktiken. Älskar staden. Älskar faktiskt även att vara ensam på nåt sätt, trots att det är själva problemet? Även om jag har bott själv ett bra tag har jag aldrig känt mig fri på det här sättet förr. Allt jag gör här gör jag bara för min egen skull och det är rätt nice.

Fast grejen är ju den att jag är rätt värdelös på att göra saker ensam.

Och jag saknar folk där hemma som ett anus.

Inte för att jag saknar ett anus, det var bara ett sätt att säga att jag saknar dem extremt mycket. Ni behöver inte ta allt så bokstavligt???? Herregud alltså!

Nu ska jag köpa gymkort. För jag ska bli en stark, självständig POWERKVINNA! En Fun Fearless Female!! Jag ska hylla min hylla och våga må bra!!! osv........

Första dagen som kuratorpraktikant är avklarad och jag är om möjligt ännu mer taggad på detta än innan!

- Jag får ha vit rock!! Känslan av att gå genom huvudkorridoren med målmedvetna steg och ett block i handen. Awe. Some. NESS!!!

- Handledarna undviker av någon anledning att kalla mig praktikant. De tror typ att jag ska bli förnärmad då? Jag fick lust att föreslå att de skulle kalla mig "prospect" istället. Motstod dock impulsen.

- Killar i sjukhuskläder. Jag har aldrig riktigt fattat grejen med män i uniform, men män i sjuksköterskekläder däremot... Tydligen min grej!

- När jag åkte hiss fick jag plötsligt en ohanterlig lust att snegla konstigt på de som åkte med. Jag är alltså Grey's Anatomy-skadad fast jag inte ens gillar den serien?

- Dog lite av imponering när jag såg klädautomaten. Man knappar alltså in sitt personnummer, väljer ett plagg och så matas det ut genom en liten springa i väggen!? Sen när plagget är använt slänger man in det genom en annan springa. Helt enkelt genialiskt!

- Inför de andra försökte jag dock låtsas som att klädautomaten inte alls imponerade på mig? Varför i hela friden då? Försökte jag verka cool? Världsvan? Typ "Tror ni inte jag har sett en klädautomat förr??? Jag har tre stycken hemma!!!" Sjukt märkligt beteende.

Nu kör vi!!!

Önska mig lycka till!

Nu har jag anlänt i lillrummet!

Borde nog packa upp men jag tyckte det var roligare att ta kort på mig själv och mitt fabulösa crib.

Försöker smälta att det här ska bli mitt hem, och sjukhuset min arbetsplats. Körde förbi där i lördags och det var helt galet stort??? Helt sjukt snyggt???? Jag önskar att jag fick ha en vit rock på mig, då hade jag känt mig så cool att jag nog hade svimmat av min egen och omgivningarnas awesomeness.

Imorgon är det bara att köra!

Nu: Buffy vampyrdödarn. NEJ packa upp menade jag.

Lärare och liknande brukar så fint säga att jag har en "ödmjuk framtoning". Detta tänkte jag visa prov på nu:

Såååååååååå sköööööööööööönt!!! JAG ÄLSKAR NÄR JAG ÄR KING!!!!!!!

Just innan redovisningen fick vi veta att massor av grupper innan hade fått kompletteringar och att läraren var stenhård med hur man stod när man redovisade och sånt. När vi var klara hade han skrivit ner hur mycket som helst, så vi trodde att vi var rätt körda.

SEN HADE VI FUCKING VG I ALLT????????

Alltså jag höll seriöst på att kyssa läraren. Eller sätta mig och lipa.

SJUKT kul när nåt man verkligen engagerat sig i blir uppskattat! SJUKT bra avslutning på denna termin! Och inte blev det sämre av en skitmysig middag på Olles med klassen.

Nu blir det jobb, och imorgon blir det att he sig upp och köra grejerna till Luleå. För på måndag kommer nästa utmaning, praktiken. Jag älskar detta!!!

PS! Jag sa inte fittig verksamhet. DS!

Ännu mer störande är att när en tjej väl är lite cool och typ massmördar och har sig, då är det mer regel än undantag att det en bit in filmen kommer en snyfthistoria om hur hon såg sina föräldrar mördas när hon var barn. Man ba ahaaaa va fint, nu fick karaktären så mycket mer djuuuuuup! Äntligen kan man relateeeeeera! Sen fäller man en stillsam tår och sörjer hennes förlorade framtidshopp.

Ne. Om det nu ska snyftas och hållas på, var är karlarnas snyfthistorier? Varför behöver inte de nån ursäkt för att vara psycho killers?

Beatrix Kiddo - typ den enda oirriterande actionfilmstjejen utan snyfthistoria jag kan komma på. I och för sig hämnas hon ju sin man och dotters död, fast hon var psycho killer även innan så det räknas inte. Om inte annat vägs det upp av att hon skalperar tjejen i samma film som har en riktig bohoo jag såg mina föräldrar dö-story.

Håller på med en uppgift på skolan som går ut på att skapa en fiktiv verksamhet som har med socialt arbete att göra. Det är en skitkul grej och jag är riktigt taggad osv.

Nämen hej! Här sitter jag och klappar ett godisägg. Vad gör ni?

Jag blev kanske lite väl medryckt på Godishuset när jag såg att de hade de här små godbitarna som har slutat säljas överallt annars??? Så jag köpte små stekta ägg för drygt femtio spänn. Vet ni hur många såna här små rackare man får för det?? Många.

Lärare, praktikhandledare, fritidsledare, sjuksköterskor, innebandytränare osvosvosv, fanns nog ingen vuxen som INTE använde den förbannade frasen under min uppväxt?

Jag vet fortfarande inte helt och fullt vad detta obligatoriska platstagande innebär eller hur det genomförs rent praktiskt. Allt jag vet är att ingen jävel ska komma och tvinga mig att ta någon plats jag inte ens vill ha?

Jag känner att mina extremt bra hårdagar börjar nå nya höjder (bokstavligt talat). Eftersom det som vi alla vet är viktigast av allt att vara snögg tänkte jag förbarma mig över era stackars skönhetstörstande själar och dela med mig av mitt bästa knep.

1. Försov dig.

2. Panikduscha.

3. Sätt upp din blöta kalufs i nån sorts boll.

4. Bli less på att håret aldrig torkar och släpp ut det. Gärna sensuellt i slow motion, för så kul är det att släppa ut håret! Reklamen ljuger inte! Hårutsläppning är en intensiv upplevelse som kräver passion och inlevelse!

5. Njut av ditt nya afro.

Because you're worth it!! :)))))))

När man pluggar kan det nog vara väldigt lätt att fastna i tanken att ju mer litteratur man läser och ju högre betyg man får desto bättre kommer man klara sig sen. Personligen kan jag inte köpa det över huvud taget.

Jag lovade mig själv i samma stund som jag gick ut gymnasiet och vinkade hejdå till halvkassa lärare och begränsande kursupplägg att jag aldrig ska lägga ner någon tid, möda eller energi på att tvinga mig själv att sitta och nöta in saker igen. Jag kan lära mig ändå och det känns sjukt orättvist om det jag kan inte är lika mycket värt som det någon annan kan bara för att jag har lärt mig det på ett annat sätt.

Nu är det ju inte så att jag aldrig läser litteratur. Men det gäller att komma ihåg att alla är olika och tar till sig kunskap på olika sätt. Det är alltså inte böckerna i sig som gör dig smart, så ge dem inte mer cred än de förtjänar. Även apor kan lära sig saker utantill liksom. Jag skulle kunna lära en tolvåring att rabbla upp de viktigaste risk- och skyddsfaktorerna kring kriminalitet, de olika stadierna i krisprocessen eller de utmärkande dragen för vilken nedrans teori som helst. Men skulle jag för den sakens skull vilja gå till en kurator som är tolv år gammal?

Ne.

Hörde en konversation hos frisören idag som jag tycker på många olika plan sammanfattar vår generation ganska fint. :')

Frisör: -Hur gammal är du?

Flicka ~12: -Jag går i femman... och jag fyller år imorgon!

Frisör: -Jaha, oj! Vad önskar du dig då?

Flicka: -En systemkamera och en iPad.

Bror ~8: -Du vill bara ha saker som går på ström!

Flicka: (suckar och himlar med ögonen) -Eh, nej? En systemkamera går faktiskt på batterier!?

Bror: -.........Alltså.......

Lillasyster ~4: (försöker avstyra bråk mellan syskonen): -Vems tur är det nu att klippa sig?

Flicka: -MEN DIN MAMMAS!!

Nu känner jag att allt sånt där bara måste ut ur mitt system helt och hållet. Jag är less på att tona ner mig själv och mina förhoppningar när det egentligen inte finns nån bättre känsla än att verkligen brinna för något. Jag vill så sjukt många saker så sjukt mycket och inget jävla jantelagstänkande ska hålla mig tillbaka eller släcka min ambition.

Ogillar verkligen mentaliteten att det inte är lönt att ha förhoppningar eftersom man ändå bara kommer bli besviken. Att ju mindre man vill saker desto lättare blir det när allt skiter sig. Att intala sig att inget egentligen betyder så himla mycket för en, som om man på något sätt vinner på att skydda sig mot besvikelser.

Blir jag aldrig besviken eller misslyckas så har jag svikit mig själv helt genom att inte ens prova.